Vilken sorts makt bör Therese Lindgren ha?

Gränserna mellan politik och sminskspons suddas ut

Therese Lindgren

Ljust och fräscht. Blommor på bordet och en lurvig hund som vilar på den vita soffan.

Therese Lindgrens vardagsrum ser ut som jag tänkt mig. Men så plötsligt poppar Stefan Löfven upp på skärmen.

Videomötet mellan Therese Lindgren och statsministern för en dryg månad sedan var en del av regeringens nya coronastrategi.

För att nå ut till yngre generationer anordnade ministrar som Amanda Lind, Mikael Damberg och Stefan Löfven frågestunder om corona med inflytelserika profiler.

Det är inte nödvändigtvis fel. En extraordinär situation kräver extraordinära åtgärder. En instagramprofil med en miljon följare kan vara en sådan åtgärd.

Syftet är gott, kanske till och med livsviktigt.

Men den här typen av samarbeten är också skrämmande. Att sammanföra politiska talespersoner med personliga varumärken kommer med risker vi inte kan bortse från.

Det är dels en fråga om ansvarsutkrävande. Folkvalda politiker är mer eller mindre skyldiga sin befolkning att bete sig oklanderligt. Det ingår i yrket, även om vissa av dem verkar missat det.

Gällande youtubers och instagramprofiler är ansvarsutkrävandet mer kontroversiellt.

Att regeringen gått med på det här samarbetet är någonstans att tillskriva profiler som Therese Lindgren ett politiskt förtroende. Ett förtroende profilerna själva verkar nöjda med.

Therese Lindgren är nu en slags coronainformatör krönt av självaste statsministern, samtidigt är hon lika mycket av en levande reklamdocka som hon var innan frågestunden.

Det kokas ned till en fråga om hur mycket, och när, vi egentligen ska lyssna på de här personerna?

Det är ett hisnande, framtidsdystopiskt exempel på hur gränserna mellan marknaden och hemmet suddats ut.

Det privata är inte längre bara politiskt, det är också ett vinstdrivande företag.

Även om regeringen inte betalat Therese Lindgren för frågestunden går det inte att bortse från att de indirekt har gjort det. Det handlar om en ordentlig utdelning i godhetskapital, värt mer än guld i vår tid.

Och vem tjänar på det? Samhället i stort, som förhoppningsvis fått en och annan oduglig gymnasieelev att skärpa till sig.

Men också: hudvårdsföretagen, inredningsbutikerna och underklädesmärkena Therese Lindgren samarbetar med som också får en touch av politisk korrekthet över sig.

Kanske är de positiva effekterna så pass stora att det är värt det.

Kanske har tekniken och pandemin utvecklats snabbare än regeringens tankekapacitet.

Oavsett är det dags att politikerna inser vad de håller på med: indirekt spons till smink- och underklädesföretag.

Och en ökad förvirring hos unga gällande hur mycket de ska låta influencers influera.