Åkesson kunde inte bry sig mindre om Norrland
Vill bara starta gräl om jakten
Publicerad 2026-02-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
KIRUNA Den gamla polisstationen ser ut som en utbombad ruin. Kommunhuset är rivet liksom större delen av centrum. Kyrkan flyttades i höstas med hela världen på åskådarplats.
– Här borta vigdes vi förra året, den platsen är borta, säger Emilia Töyrä, Kirunabo och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna.
Vi åker sightseeing i buss längs ”deformationszonen”, alltså det område närmare Kirunas gruva som snart blir obeboelig. Marken ”deformeras” och faller ner i underjorden.
Emilia Töyrä visar och berättar.
Det är mycket som rör sig strax under ytan här, konflikter som kommer att avgöra framtiden för inte bara Kiruna utan påverka hela landet. Tvister med rötter hundratals år tillbaka i tiden kring samernas rättigheter, geopolitik och kring stora värden i pengar, natur och kultur.
När flytten av Kiruna är färdig kommer ungefär halva befolkningen att bo någon annanstans än tidigare. Det nya centrum står redan färdigt även om det känns en smula overkligt, som när man första gången kliver över tröskeln till ett nybyggt hus.
Det nya kommunhuset är modernare och större än det gamla och samtidigt konstmuseum. Klockstapeln har likt kyrkan räddads för eftervärlden. Utanför i februarikylan står fantasifulla skulpturer från Kiruna Snöfestival.
– Sjukhuset här ska bort, men något nytt har inte börjat byggas, säger Emilia Töyrä och pekar.
Jag är här på en journalistresa ordnad av Region Norrbotten.
Malmfälten, områdena med värdefulla metaller i vad som idag är Kiruna och Gällivare kommuner, har varit kända länge. Själva gruvbrytningen startade i stor skala kring förrförra sekelskiftet.
LKAB grundades 1890 och malmbanan stod färdig åren efter 1900. Sedan dess har Malmfältens gruvor varit avgörande för Sveriges utveckling från en fattig avkrok i Europas utkant till ett av världens rikaste länder.
Malmfältens människor har grävt, sprängt och brutit sig djupare och djupare ner i berggrunden. I dag känns tunnelsystemet närmast oändligt, som att åka buss genom en underjordisk stad. Idag finns 50 mil underhållen väg där nere.
Järnmalmen i den nuvarande gruvan kommer att räcka många år till, men den är inte oändlig. Därför är planen att börja bryta järnmalm i den så kallade Per Geijer-fyndigheten några hundra meter norrut.
Per Geijer innehåller inte bara järnmalm utan även bland annat fosfor och samtliga 17 så kallade ”sällsynta jordartsmetaller” som krävs för ny teknik och grön omställning.
Niklas Johansson från LKAB visar runt på 1365 meters djup.
– I dag dominerar Kina stort, men Per Geijer är EU:s största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller. När det gäller fosfor kan den i teorin ersätta hela Rysslands tydigare export till EU, säger han.
Det finns bara en liten detalj. Om man bryter malm i Per Geijer klyver man även samebyn Gabna i två delar och klipper av renarnas vandringsvägar.
I Jokkmokk träffar vi Henrik Blind, miljöpartistisk lokalpolitiker och själv renskötande same. Han beskriver hur utrymmet för samisk kultur, traditioner och livsstil har blivit allt snävare. Samer är bra på att anpassa sig, säger han. Som förr när svenska präster söderifrån döpte samernas barn med svenska namn. Sedan gick familjerna hem och namngav barnen på traditionellt sätt.
Men någonstans passeras en gräns där det inte går längre.
Vad är lösningen?
Utan gruvan finns inte Kiruna. Utan rennäringen blir den samiska kulturen omöjlig. Någon form av kompromiss måste vaskas fram. Men det saknas politiskt engagemang. Tid. Kraft. Intresse.
Flera vi möter påpekar att inte en enda minister själv bor i Norrland.
För ett par veckor sedan var däremot Jimmie Åkesson här på Jokkmokks marknad och krävde att Girjasdomen skulle rivas upp, det beslut där samerna fick ensamrätt på fiske och jakt över odlingsgränsen i sina traditionella marker.
Henrik Blind suckar.
I sak var kravet befängt, politiker river inte upp domar. Men polariseringen ökar. Ilskan. Och känslan av maktlöshet.
Sen åkte Jimmie Åkesson tillbaka till Stockholm.
Det säger allt om Tidöpartiernas intresse för norra Sverige.
