Mejla

Ingvar Persson

Hedersförtryck är drömmar som dör

Lösningen är inte mindre invandring

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Minnesmanifestation för Fadime Sahindal 2006.
Minnesmanifestation för Fadime Sahindal 2006.

LEDARE

Förra året försvann elva barn bara i Göteborg. Elva barn som inte hunnit bli myndiga och som borde ha varit med sina klasskamrater, läst basämnen och drömt om framtiden.

Kommunens socialtjänst kallar det hedersrelaterad problematik. Åtta av de elva försvunna är flickor. I ett fall tror myndigheterna att det handlar om könsstympning. Fyra ska ha "gifts bort" och fem ha skickats på "uppfostringsresor".

Säker kan man förstås inte vara. Barnen är som sagt borta.

Göteborg är inte unikt. Enligt Dagens Nyheter registrerades 199 personer som bortförda under 2019. Av dem var nästan nio av tio barn. I en enkät har 27 kommuner svarat att de känner till barnäktenskap som ingicks under det året.

Det har gått 20 år sedan Fadime Sahindal stod i den svenska riksdagen och berättade om familjens krav, om våldet och hotet men också om smärtan i att tvingas ge upp kontakten med familjen. Bara månader senare mördades hon.

Det har gått ännu längre sedan jag i början av 90-talet som redaktör för tidningen Tvärdrag tillsammans med bland andra Nalin Pekgul försökte beskriva förtrycket som framför allt unga kvinnor utsätts för i Sverige. För 30 år sedan fanns inte begreppet hedersvåld, åtminstone stötte jag inte på det.

Problemen fanns dock. Väldigt många valde bara att inte se.

Det är klart att män utsätter kvinnor och barn för våld i alla delar av samhället. Många gånger förtjänar det kanske till och med att beskrivas som hedersvåld. Ni vet, "samma norm, samma struktur, samma mönster" som Gudruns Schyman sa i sitt talibantal 2002.

Men elva barn i Göteborg handlar inte om strukturer eller mönster. Det handlar om barn som utsatts för könsstympning, tvångsäktenskap eller en uppfostran till något de inte borde bli.

Att acceptera är inte tolerans. Det är den värsta sortens intolerans

Det handlar inte heller om religion, kultur eller etnicitet.

Det handlar om unga människor i Sverige som aldrig fick chansen att leva de liv de skulle ha valt själva. Att acceptera det är inte tolerans. Det är den värsta sortens intolerans.

Naturligtvis är lösningen inte "minskad invandring" som dumskallarna på högerkanten ropar när de läst så här långt. På vilket sätt skulle de här barnens situation ha varit bättre om deras familjer aldrig fått skydd i Sverige?

Lösningen är att det svenska samhället gör det samhället alltid ska göra. Garanterar individens rätt att fatta sina egna beslut. Skyddar brottsoffer och stoppar brottslingar.

Det gör inte Sverige. En granskning från SVT har de senaste dagarna avslöjat hur svårt det är att få hjälp, hur myndigheter röjer skyddade adresser och hur brottsoffer blir inlåsta som brottslingar.

Det duger inte. 20 år efter mordet på Fadime Sahindal måste hedersvåldet tas på allvar.

Av: 

Ingvar Persson

Publisert:

LÄS VIDARE

Sverige fortsätter svika hedersförtryckta flickor

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Nalin Pekgul

Fadime Sahindal

Hedersvåld

Integrationspolitik

Könsstympning

Hedersförtryck

Barnäktenskap