Mejla

Anders Lindberg

Jo, Israel har ett särskilt ansvar

Anders Lindberg svarar Israels ambassadör Ilan Ben-Dov

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

I veckan publicerade vi en replik från Israels ambassadör i Stockholm Ilan Ben-Dov där han kritiserade Aftonbladets ledarsida för att vara ensidig i synen på Israel-Palestinakonflikten.

Han var kritisk till denna text, av mig.

"Anders Lindberg gör det mycket lätt för sig själv genom att återupprepa sitt gamla vanliga utnötta mantra, när han hävdar att den nuvarande krisen i Gaza orsakats av vad han kallar den israeliska ”ockupationen”. " skriver Ilan Ben-Dov.

LÄS OCKSÅ

ISRAELS AMBASSADÖR: ”Krisen i Gaza beror inte på den så kallade ockupationen”

Självklart påstår inte jag och Aftonbladets ledarsida att konflikten bara handlar om en sak, ingenting i mellanöstern är så enkelt. Båda sidor har ett ansvar.

Att det i natt blev vapenvila visar att båda parter förstår det. Samtidigt är jag tyvärr övertygad om att det inte heller denna gång kommer att leda till något fredsavtal.

Och i grunden är det ju egentligen det allt handlar om, att konflikten ska lösas, inte bara hanteras.

Så i ambassadörens replik finns en intressant frågeställning: finns det någon annan väg till fred än att ockupationen upphör?

Personligen tror jag svaret är på den frågan är nej.

Sedan sexdagarskriget 1967 ockuperar Israel Gaza, Västbanken och Golanhöjderna.

Efter kriget antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 242 som slår fast att Israel ska upphöra med sin ockupation. Få trodde nog att ockupationen fortfarande skulle pågå idag, över 50 år senare.

Tjugo år efter sexdagarskriget, 1987 utbröt det första palestinska upproret, intifadan. Några år senare inleddes de hemliga förhandlingar mellan parterna som 1993 landade i det så kallade Osloavtalet som undertecknades i Washington av Yassir Arafat från PLO och Yitzhak Rabin, premiärminister i Israel.

Osloavtalet gav palestinierna ett visst självstyre på Västbanken och Gaza, PLO erkände Israels rätt att existera och Israel erkände i sin tur PLO som palestiniernas representant.

Men många snåriga frågor var olösta, som de palestinska flyktingarnas framtid, Jerusalem och hur en slutlig territoriell lösning skulle se ut. Men i fjärran hägrade ändå en möjlig lösning med två självständiga stater bredvid varandra inom säkra och erkända gränser.

Jag skriver "hägrar" eftersom extremister på båda sidor aldrig har accepterat tvåstatslösningen som princip. De vill ha allt, från Medelhavet till Jordanfloden, för sig själva.

Ockupationen har sedan 1967 hela tiden kantats av våld, konflikter och övergrepp mot civila. Så skolas nya generationer palestinier och israeler in i våldets logik. Men jämna mellanrum har krig utbrutit.

Ockupationen ställer naturligtvis livet för palestinierna på huvudet, men det förändrar även Israel. Om ockupationen fortsätter står även staten Israel inför svåra, närmast existentiella vägval.

Israel är, med ett lite högtidligt uttryck ”det judiska nationalhemmet” - en judisk stat och en liberal demokrati.

Ett alternativ till en tvåstatslösning är naturligtvis en enstatslösning. Alltså att det aldrig blir någon palestinsk stat. I så fall finns ett dilemma för Israel.

Inga ockupationer har genom historien någonsin varat för evigt. Antingen blir länder eller områden självständiga, eller så annekteras de av andra stater.

I Gaza och Västbanken lever närmare fem miljoner palestinier. Vilket kan jämföras med befolkningen i Israel på omkring nio.

Ur demokratisk synvinkel kommer det med tiden knappast gå att förneka en dryg tredjedel av invånarna i området fullvärdigt medborgarskap. Och vad händer i så fall med Israels identitet som just judiskt nationalhem?

Eller omvänt, om Israel permanent skulle förneka en tredjedel av invånarna medborgerliga rättigheter, vad händer med identiteten som liberal demokrati?

Så hur tänker Israels regering lösa den knuten?

Det är uppenbart att Israel på lång sikt har lika mycket att vinna som palestinierna på en palestinsk stat, på att två suveräna stater lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser.

Vad menar jag då med att Israel har ett särskilt ansvar för att nå detta mål?

Jo, Israel är den starkare parten, både militärt och politiskt. Palestinierna är splittrade och militärt helt underlägsna. Med styrka följer ansvar och rent konkret så kan inte palestinierna göra särskilt mycket.

Men utan två stater, utan nationellt självbestämmande för båda sidor, finns ingen fred.

Nästa israeliska regering borde i varje fall försöka. Annars väntar sannolikt snart någon ny konflikt av samma typ som den vi sett under de senaste 11 dagarna.

I längden är alla förlorare på ockupationen.

Av: 

Anders Lindberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Israel måste sluta ockupera Palestina

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Gaza

Israel

Yitzhak Rabin

Israel/Palestina-konflikten

Hamas

FN:s säkerhetsråd

Jerusalem