Ännu finns frågor om Estonia-natten
Ett väldigt hål i Estonias skrov, fyra meter högt. Det är dokumentärfilmares fynd som fått oss att återigen prata om septembernatten 1994 som skakade Sverige.
Jag minns de vindlande korridorerna med fina träpaneler, som ledde vägen till vår hytt. Jag gick vilse, hamnade fel och fick gå tillbaka. Det spelade ingen roll för mig då, det var ingen brådska på väg från taxfree-shopen ombord på den trygga kolossen Estonia. Jag och min familj reste med Estonia kort innan den sjönk. Vi skulle ha åkt senare, men planerna ändrades.
852 personer miste livet, både i den sjunkande jätten och i det iskalla havet efteråt, i små gummibåtar.
Jag har ofta tänkt på det i efterhand. De vindlande korridorerna och hur det måste ha varit den natten, när den väldiga kryssningsfärjan lade sig på sidan och kaos rådde.
852 personer miste livet, både i den sjunkande jätten och i det iskalla havet efteråt, i små gummibåtar.
Förtvivlade anhöriga väntade och hoppades. Först på besked om överlevande. Sedan på att få svar om vad som faktiskt hände.
Omständigheterna är välkända. Vågorna gick höga på Östersjön, det blåste först kuling, senare full storm. En haverikommission slog senare fast att det var ett bortslitet bogvisir och en trasig bogramp, samt den höga farten i det våldsamma ovädret, som avgjorde fartygets öde.
Stormen försvårade räddningsarbetet. Endast 137 personer överlevde resan.
Debatten efteråt var hård. De växlande beskeden till anhöriga från både Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) ingav inte lugn. Skulle Estonia tas upp? Gjutas in? Bli kvar där den var?
Estonia blev till slut kvar nere i djupet.
Med tiden har bil- och passagerarfärjan flyttat på sig i den mjuka lerbotten, blottat styrbordssidan. Och det är där dokumentärfilmare har gjort en oväntad upptäckt. Ett väldigt hål, som enligt experter som filmteamet konsulterat bör ha uppkommit vid en kollision med ett mycket stort och tungt objekt.
– Man kan inte utesluta att skadan haft betydelse för sjunkförloppet, säger Jørgen Amdahl, professor i marin teknik i Trondheim, i en ny dokumentärserie på Dplay.
Överlevaren Carl Eric Laantee Reintamm hävdar att han såg något stort i vattnet vid kollisionen. Till Aftonbladet säger han att han tror på teorin om en ubåt.
Nya frågor väcks nu och därmed minnet av traumat. Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga kräver nu en ny utredning.
– Och det behöver ske skyndsamt och transparent, säger Lennart Berglund, ordförande i SEA, till Aftonbladet.
Vissa hävdar att det är onödigt att riva upp såren igen. Men för den som förlorat vänner, släktingar, familjemedlemmar, en älskad partner, finns de såren ändå alltid kvar.
Att få svar på sina frågor gör det bara lite lättare att bära dem.