När marken sjunker är det dags att vakna
Därför talar vi allt mer om permafrosten
Det talas allt mer om tinande permafrost när det handlar om klimatkrisen. Den frusna marken förvarar stora mängder kraftfulla växthusgaser, koldioxid och metan. I somras blev problemet rubrikämne på ett lite oväntat sätt.
Ett enormt dieselutsläpp på 21 000 ton orsakade stor skada i den känsliga naturen i Sibirien, nära staden Norilsk – orsaken tros vara just tinande permafrost. Utsläppet kom från en cistern tillhörande ett kraftverk. När marken sjönk ner ska den pelare som stöttade upp bränsletanken ha brustit, enligt företaget. Tinande permafrost och sjunkande landmassor ställer redan till enorma problem för bland annat de boende i östra Ryssland, det påverkar vägar, hus och infrastruktur.
Dominoeffekter i klimatkrisen
De dåliga nyheterna om Sibirien fortsatte. Med ett värmerekord och intensiv torka ökade även skogs- och markbränderna kraftigt under sommaren. Över 4,62 miljoner hektar (cirka 46 200 kvadratkilometer) skog uppskattas ha brunnit i Ryssland sedan årsskiftet, enligt miljöorganisationen Greenpeace.
Både stora bränder och tinande permafrost räknas in bland de dominoeffekter som förvärrar klimatkrisen, eftersom båda orsakar enorma utsläpp. Vi kommer helt enkelt att komma till en punkt där naturen kraftigt accelererar klimatkrisen. Många forskare säger att den punkten redan är nådd.
”Behöver vända”
– Utsläppskurvan behöver vända nu, sa naturgeografen Gustaf Hugelius till SVT, när rapporterna om läget i Sibirien duggade tätt.
Det har kommit goda nyheter under sommaren också. Som att elenergi från sol- och vindkraft fortsätter att öka, och stod för tio procent av världens energiförbrukning under första halvan av 2020, enligt en rapport från Ember. Mycket sker, bara inte tillräckligt snabbt.
Och sjunkande landmassor, hela landskap som ritas om, påminner oss just om detta: det är bråttom.