Ett parti kan inte var sandlåda

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

19 november 2016.

Miljöpartiet.

Det senaste året har inte varit någon vacker tid för någon, men frågan är om inte Gustav Fridolin och Miljöpartiets medlemmar har haft det lite extra jävligt. Och nu riskerar bilden av ett ansvarstagande och regeringsdugligt parti att krossas. En bild som det kostat mycket att bygga upp.

När Carl Schlyter och Walter Mutt i våras förlorade posterna som talespersoner efter att öppet ha trotsat partilinjen slutade de att gå på partiets möten i riksdagen. De fick dessutom med sig Annika Lillemets och Jabar Amir i sin bojkott.

Anklagas av Lööf

I en debattartikel i Aftonbladet beskrev de fyra i går partiledningens krav som en “tysthetskultur” och riksdagsgruppens nuvarande roll som ett “knapptryckarkompani”.

Det är inte konstigt om kommunpolitikerna är förbannade, eller riksdagsgruppen frustrerad. Det har som sagt varit ett svårt år, sakpolitiskt men också i det interna partiarbetet.

Som lök på laxen anklagar Annie Lööf miljöpartisterna för att svika i miljöfrågorna i regeringsarbetet. Lööf kastar förstås sten i glashus, men kritiken mot regeringens miljöpolitik biter eftersom många gröna sympatisörer nog delvis håller med.

Ställer krav på disciplin

Ändå har partiets majoritet valt regeringsansvaret med öppna ögon. För ett parti som vuxit fram ur proteströrelser och motstånd är det inget litet steg.

Det gäller att visa regeringsförmåga för att på sikt bli ett verkligt alternativ i svensk politik. Det ställer krav på sammanhållning och lojalitet. Partidisciplin, om vi väljer ett ord som nog känns lite främmande för många miljöpartister.

Allt det där utmanas alltså av utbrytargruppen i riksdagen.

Partiets övriga riksdagsledamöter känner att utbrytarna smiter från ett gemensamt ansvar. Ledande kommunalpolitiker tycker att bråket i Stockholm urholkar deras egen trovärdighet och partikansliet tvingas ännu en gång samla pressklipp som handlar om maktkamp och gräl.

Det har Miljöpartiet inte råd med. Inget parti kan vara en sandlåda. Sverige, och regeringen, behöver ett starkt grönt parti som drar åt samma håll.

Tung ansvar

Gustav Fridolin må ha haft ett förfärligt år, men nu ligger ansvaret tungt på honom och Isabella Lövin att få stopp på bråket.

För att citera en annan partiledare i en annan tid och i ett annat parti:

“Någon jävla ordning får det vara i ett parti”.