Sjukfrånvaron en mänsklig tragedi
Presskonferenser på Rosenbad har utvecklats till riktiga nyhetshändelser den här sommaren. I går eftermiddag var det socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som kallade för att ge besked om förslaget till ”hälsoväxling”.
I korthet var idén att arbetsgivarna ska tvingas betala en del av kostnaderna för långtidssjukskrivna medarbetare. En fjärdedel av ersättningen efter 90 dagar hade Strandhäll tänkt sig.
Antagligen är det regeringens hittills mest utskällda förslag.
Svenskt näringsliv blev vansinniga. Sveriges kommuner och landsting rasade och de fackliga centralorganisationerna har varnat för de effekter förslaget skulle kunna få.
Risk för höjda trösklar
Regeringens förhoppning var förstås att avgiften skulle väcka arbetsgivarnas – inte minst kommuners och landstings – intresse för rehabilitering så att människor kan komma tillbaka till jobbet.
Samtidigt skulle kostnaderna kunna göra trösklarna in på arbetsmarknaden ännu högre för den som till exempel bär på en sjukdomshistoria. Och för små företag hade riskerna, trots högkostnadsskydd och annat, blivit skrämmande.
När Annika Strandhäll i går eftermiddag meddelade att förslaget inte kommer att läggas fram sa hon med andra ord det hon måste. Att driva igenom hälsoväxlingen så som förslaget sett ut hade varit politiskt självmord.
Ohälsan hotar även finanserna
Det betyder inte att frågan om sjuktalen, långtidssjukskrivningarna och de växande kostnaderna försvinner. Ohälsan är fortfarande både en mänsklig tragedi och ett hot mot statens finanser.
Nu ligger bollen hos arbetsmarknadens parter. Regeringen överlämnar frågan till fack och arbetsgivare, och de gör klokt i att ta utmaningen på allvar.
Sverige har inte råd med stigande sjuktal. Om fack och arbetsgivare inte lyckas vända tre nden finns nämligen risken att regeringen tvingas plocka fram hälsoväxlingen igen, trots alla invändningar.