Trump sockerchockar ekonomin till 80-talet
Han är och kommer alltid att vara, en man av 1980-talet. Donald Trump. Det var på 1980-talet som han skrev sin bok The Art of the deal. Det var på 1980-talet som han gick från att vara en lokal New York-profil till en nationell kändis. Han och hans fru Ivana syntes ständigt i svängen på det Manhattan där det var ”okej att vara rik igen”.
Axlarna blev breda, juvelerna stora. Ronald Reagan var president.
”Jag är jätterik”, sa The Donald när han annonserade sin presidentkandidatur. ”Det är den typen av inställning, den här typen av tänkande som vårt land behöver”. Eftersom Donald Trump saknade all form av politisk erfarenhet var pengarna hans argument: jag är jätterik, alltså måste jag vara jättesmart.
Och det är klart, om USA någon gång skulle välja sig en diktator vore det naturligt att landet valde sig en affärsman. Det är trots allt på så många sätt USA:s överideologi: pengarna. Donald Trump förstår att spela på den. Vi vet ännu inte hur mycket Donald Trump kommer att urholka den amerikanska demokratin, men vi vet desto mer om hans planer för ekonomin.
Det var redan år 1974 som ekonomen Arthur Laffer, journalisten Jude Wanniski och Dick Cheney, han som långt senare blev vicepresident åt George W Bush, träffades på ett hotellrum i Washington. Arthur Laffer tog fram en servett och ritade en kurva. Resten är, som det brukar heta, historia.
Tanken bakom kurvan var mycket enkel: om staten bestämmer att skatten är noll kommer staten att få in noll kronor i skatteintäkter. Om staten däremot bestämmer att skatten är 100 procent kommer staten också att få in noll kronor. Med hundraprocentiga skatter kommer det inte längre att löna sig för någon att arbeta, ingen kommer därför att göra det. Och ingen kommer att betala skatt.
Mellan dessa två punkter ritade Arthur Laffer en kurva som tycktes visa att radikala skattesänkningar mot allt sunt förnuft kan ge staten större, inte mindre, inkomster. Här någonstans blev Dick Cheneys ögon stora. Ekonomen framför honom tycktes ha visat att det gick att radikalt sänka skatterna utan att samtidigt öka budgetunderskottet.
Ett plus ett var inte längre två.
Lägre skatt för de rika kommer att göra att de startar företag och sätter fart på tillväxten, menade Laffer. Folk får jobb i deras företag och statens skatteintäkter ökar. Trots att staten har sänkt skatten. Nej, rent av på grund av att staten har sänkt skatten.
Det kom att kallas för Reaganrevolutionen.
Och det var magi.
Det fanns förstås en del sanning bakom idén. Staten kan inte höja skatten hur mycket som helst utan att det blir någon form av konsekvens. Men att därifrån dra slutsatsen att skattesänkningar kommer att finansiera sig själva, det är något helt annat. Det amerikanska budgetunderskottet exploderade och redan 1982 erkände Ronald Reagans budgetansvarige att Reaganrevolutionen var omöjligt.
Den så kallade Laffer-kurvan försvann dock inte. I somras publicerade den svenska tankesmedjan Timbro till exempel en rapport vid namn ”Platt skatt för högre intäkter”. Och nu har Donald Trump grävt fram i hög grad samma ekonomiska rådgivare som Ronald Reagan.
Till och med en 76-årig Arthur Laffer har tittat fram.
Om Donald Trump lyckas baxa sin ekonomiska politik genom kongressen kommer den innebära den största skattesänkningen för de rikaste sedan Ronald Reagan. Amerikaner med inkomster över 3,7 miljoner dollar kommer få sin skatt sänkt med 14 procent. De fattigaste med 0,8 procent.
I stället för att sätta fart på tillväxten kommer huvuddelen av dessa skattesänkningar med andra ord bara att fastna på de amerikanska eliternas bankkonton. När folk som redan är miljonärer får mer pengar tenderar de att spara dem, inte spendera dem. Pengarna gör däremot ingen större skillnad för ekonomin som helhet. Förutom att staten, oavsett Laffers magiska teorier, får mindre pengar.
Donald Trump vill kombinera sina skattesänkningar med att rusta upp amerikanska vägar och järnvägar för ”en triljon dollar”. Grundtanken är vettig. USA kan låna pengar väldigt billigt. Att lägga dessa på att fixa USA:s fallfärdiga broar och järnvägar skulle gynna ekonomin.
Problemet är hur Donald Trump vill gå till väga. I en av sina planer har han lyft idén att finansiera det hela med hjälp av privata företag. Staten ska ge enorma skattelättnader på upp till 82 procent av investeringen till företag som går in i godkända infrastrukturprojekt. När vägen är färdigbyggd är det emellertid företaget, inte staten, som äger projektet. Staten har därmed tagit huvuddelen av den ekonomiska risken.
Det privata företaget tar vinsten.
Ett än mer uppenbart problem är hur man ska få privata investerare och pensionsfonder att över huvud taget stoppa in pengar i saker som broar och flygplatser. Många av de reparationer som behöver göras är mycket svåra att direkt tjäna pengar på.
Donald Trumps ekonomiska plan må vara lika långsiktigt hållbar som att leva på läsk och marshmallows, men den amerikanska ekonomin kommer onekligen att sockerchockas i gång. Framförallt om Trump får igenom sina infrastrukturinvesteringar. Det föreslagna paketet är nästan dubbelt så stort som det Barack Obama lade fram efter finanskrisen. Det kommer att leda till jobb och tillväxt nästan oavsett hur det genomförs. Och det som inte fungerar kan man alltid skylla på invandrarna.
Eller omvärlden.
Donald Trump må kopiera Ronald Reagans ekonomiska politik, skillnaden är att där Reagan stod i Berlin och krävde ”riv denna mur!” vill Donald Trump bygga en mur.
Trump står för 1980-talets politik kombinerad med 2010-talets auktoritära rasism.
Det är oändligt mycket värre.