Trodde aldrig jag skulle sakna George W. Bush
Ynkligt av Dousa att vända Afrika ryggen
Uppdaterad 2026-01-07 13.49 | Publicerad 2026-01-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det fanns en tid då George W Bush representerade det sämsta av högerpolitiken. När jag ser den förre amerikanske presidenten i en SVT-dokumentär känns han snarare saknad. Det säger något om hur världen har förändrats.
Den första skivan jag ägde var ”Do they know it’s Christmas”. Jag fick den i julklapp 1984 av mina syskon. På min Luxor Dirigent spelade jag singeln om och om igen. Mina bröder och min syster gjorde min jul lycklig. Samtidigt förbättrade de världen en aning. Överskottet av försäljningen gick nämligen till att motverka svälten i Etiopien.
”There's a world outside your window”, sjöng Boy George, Sting och de andra artisterna som sångaren Bob Geldof samlat ihop. De använde sin status och talang till att rikta världens uppmärksamhet mot såväl en katastrof som en kontinent.
På SVT kan man nu se dokumentären ”Live Aid - 40 år”. Under sommaren 1985 arrangerades en konsert på Wembley i London, med David Bowie, Queen och andra stora artister, och samtidigt en på JFK Stadium i Philadelphia. Där sjöng bland annat Madonna och Bob Dylan. Phil Collins uppträdde i båda städerna. Då hade hade också ”USA for Africa” gjort låten ”We are the world”.
Arrangemangen blev en megasuccé.
Framför allt samlades stora summor pengar in. De gjorde skillnad. Och tv-bilderna berörde människor, fick dem att känna.
Det var en motsägelsernas tid.
1980-talet var ju annars nyliberalismens era. Och kalla krigets. I USA annonserade Ronald Reagan om en ny morgon och i Storbritannien menade Margaret Thatcher att det inte fanns ett samhälle, bara individer och familjer.
Mycket sågs genom ideologiska linser.
Stämningarna nådde in i det svenska folkhemmet också. Trots ”satsa på dig själv”-kampanjer och avregleringar var stödet för utsatta i Afrika starkt.
Biståndet var inte bara stabilt och ambitiöst över tid, även svenska artister uppmärksammade kontinenten. Hösten 1985 spelade svenska hårdrocksartister in ”Swedish Metal Aid” för att hjälpa svältoffren. I november samma år arrangerades ANC-galan - eller ”Svensk rock mot Apartheid”, som det egentligen hette - på Scandinavium i Göteborg.
Det fanns en solidaritet med världen, även om den låg långt bort. Det gällde både kulturen och politiken.
Det är det som Tidöföreträdarna föraktfullt menar hör det förgångna till. En modern svensk utrikespolitik fokuserar på det som är nära, brukar de hävda.
Det är då man till och med kan sakna Bush junior.
I dokumentären reagerar Bob Geldof och U2-sångaren Bono sedan på den fasansfulla hiv/aids-epidemin i södra Afrika i början av 2000-talet. Bono uppvaktar då den amerikanska presidenten och ber honom agera för att färre ska behöva dö. Bono frågar också den religiöse presidenten vilken synd som är värst. ”Underlåtenhetssynden”, svarar han.
Att försumma att göra gott när man kan.
Efter Bonos samtal aviserar Bush 15 miljarder dollar om året till aids-bekämpning.
– Varför spendera pengar i Afrika när vi har problem med vägar och broar här? Ligger det i vårt nationella intresse? frågar presidenten i dokumentären.
Och så ger han svaret.
– En stor nation ska också vara en medkännande nation.
George W. Bush har mycket på sitt samvete. Men han utgör ändå en så tydlig kontrast till Donald Trump och vår tid. Trumps slakten av landets biståndsorganisation är ett dråpslag för aidsbekämpningen i världen.
Även Tidögänget minskar biståndet till organisationer som arbetare i afrikanska länder söder om Sahara, som Tanzania och Zimbabwe. Biståndsbudgeten till Afrika minskas i år med en tredjedel.
Att försumma att göra gott när man kan, var det.
Enligt biståndsminister Benjamin Dousa (M) handlade det om att länderna där biståndet verkar ”är socialistiska”. En ideologisk bestraffning alltså. Enligt den moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm var det en ”god nyhet”.
Det handlar mest om att visa sig tuff.
Att försvåra fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling är inte särskilt tufft, det är snarare ynkligt.
När Tidögänget drar ner det så kallade kärnstödet till FN-organet UNDP med 92 procent är det ett hårt slag.
I stället ger Tidöregeringen biståndspengar till skumma tjänster på Somalias regeringskansli - utan att ha någon insyn i hur de används.
Snacka om prioriteringar.
Samtidigt förväntas dödligheten bland barn öka för första gången under 2000-talet. Orsaken är brist på pengar.
Det är också ett resultat av politik. Och av politiker som vänder bort blicken.
Bob Geldof beskriver sin besvikelse över utvecklingen i en intervju i New York Times.
– Vi är i en radikalt annorlunda värld nu. Det är skillnaden mellan nationalism och internationalism.
Internationalismen är på undantag. När Sverige drar sig undan Afrika sker det på bekostnad av att andra makter som Ryssland och Kina, med sin egen agenda, träder in och fyller Sveriges plats.
Det är också ett politiskt val som Sveriges regering gör.
”There's a world outside your window”.
