Jag kan se mig själv i SD:s Mattias Karlsson
Sveket mot arbetarklassen
Mattias Karlsson i Sverigedemokraterna och jag har nästan exakt samma bakgrund. Han är ett par år äldre, född 1977, smålänning, där jag är stockholmare född 1979. Vi har bägge ägnat våra vuxna liv åt politik. Framförallt är vi arbetarklassgrabbar som blir de första i våra familjer att bli något utanför bruket eller bygget. I SVT-dokumentären gjord av barndomsvännen Kalle Segerbäck, skildras en vanlig kille som på orolig småländska försöker ta körkort, lära ungarna multiplikationstabellen och leda ett parti under ett valår. Filmen går rätt in.
Faktum är att jag känner igen mig själv något oerhört i skildringen av denne konservative nationalist. Som arbetarklasskille känner jag igen hans vankelmod, hans bristande självkänsla, viljan att spela ner insatserna genom att vid varje tillfälle hävda att man inte förberett sig. När folk kommer fram efteråt, när man talat, säga: ”Jag visste inte vad jag skulle säga när jag klev upp.” Ett sätt att skydda sig, tänker jag, för jag är likadan. En stark passion att ta revansch som döljs av en fostran att inte tro man är för mer, som de flesta arbetarungar ur vår generation har. Min farsa brukade säga att ”klättrar man inte så högt faller man inte så hårt”.
Logdans och nyss-nazism
Torbjörn Nilssons text i Expressen om Karlsson-biografin har redan rönt berättigad uppmärksamhet. Samtalet på verandan med den förmodligen trogne socialdemokratiske fadern på den hemmasnickrade verandan fick mig att gråta redan när jag läste om reportaget på vägen till den socialdemokratiska partikongressen.
Filmen om Mattias Karlsson visar att kampen om det här landet är en kamp om arbetarklassen. Socialdemokratins skrumpnande 28 procent bygger på gubbar och tanter som Mattias Karlssons och mina föräldrar som sakta försvinner, men med en borttvinande klassidentitet blir det fler som han och färre som jag. Samtidigt har det krävts jävligt många svek och en närmast total brist på klassmobilisering de sista 40 åren för att en smart kille som Mattias Karlsson ska dras till logdans, nyss-nazism och bygderomantik. Det är inte det den genomsnittlige knegaren i vårt land vill ha.
Springer direktörernas ärenden
Problemet är att socialdemokratin inte verkar ta detta kulturkrig på allvar. Men det är där slaget måste stå: mellan en modern klassmedveten arbetarrörelse som laddar med reformer och en klassblind nationalkonservativ bygderomantik och främlingsrädsla som springer direktörernas ärenden.
När SD:s politik innebär fortsatta vinster i välfärden, fler undantag från turordningsreglerna i LAS, stöd till M:s och KD:s högerbudget och slopad värnskatt för högavlönade, att Arbetsförmedlingen slaktas på 130 kontor i landsorten och ett brutalt återinförande av stupstocken i sjukförsäkringen borde det vara den enklaste sak i världen för arbetarrörelsen att besegra Mattias Karlssons parti.
Den politik han står för är ett stort svek mot arbetarklassen.
2020-talet politiska landskap avgörs av om Socialdemokraterna kan hitta en politik och företrädare som kan säga det utan att skämmas.