Ett försök till en text om döden

När vi behöver varandra som mest är det avstånd vi räddar varandra med våren 2020

Coronakrisen tvingar oss att tänka på döden.

När jag är 9 år dör min mormor. Jag får inte vara med, hon dör på ett sjukhus och sedan informeras jag av mamma. Jag är ledsen men går och badar med Ann-Helen ändå.

I stora bassängen i Kiruna pratar vi om mormor och döden.

När jag är 29 år dör min mamma. Kvällen innan hon dör kysser jag hennes panna och säger att jag älskar henne innan jag går från sjukhuset. Det är sista gången vi ses. Dagen efter dör hon hastigt när jag sitter och jobbar.

Sjukhuset bjuder på fika när jag kommit dit och gråtit klart, vilket känns fullkomligt logiskt och bisarrt på samma gång. Ingenting blir bättre av en tom mage. Men ingenting blir heller bättre av en smörgås.

Av begravningen i Tornedalen minns jag två saker; det snöar utanför kyrkfönstret när jag håller mitt tal till mamma och blommorna vi beställt från Pajala är fruktansvärt fula. 

När jag är 32 år får jag cancer. Jag dör inte, men tvingas tänka på döden. Jag läser cancerbloggar som alla slutar med att den som skriver dör. Jag går till sjukhuset varannan dag en hel vår och varje dag när jag ser mig själv i spegeln påminns jag om de där dagarna av det långa ärr som löper från min vänstra ögonvrå hela vägen ner till hakan.

Jag skriver testamente med högst oklar giltighet och planerar för min eventuella begravning.

Den ska vara festlig.

Min vän tar foton på mig när jag hälsar på, och jag misstänker att det är för att minnas. Jag blir irriterad, men låter henne hållas. Min vän är krass och säger att jag, om jag nu ska dö, bara kommer gå lite före, att alla ni andra ju kommer efter.

Det är skönt att höra. Att vara den av oss som kanske ska dö är väldigt ensamt.  

Jag känner att jag nog ska klara av att dö, väldigt många andra har ju redan gjort det, samt att jag är nöjd med det liv jag fått.

Jag är mycket rädd, men mycket arg.

Sedan berättar läkaren att det inte spritt sig till lymfkörtlarna jag aldrig tidigare tänkt på att jag har. Jag fortsätter vara mycket arg, men det går slutligen att andas igen.

Jag får inte en förändrad syn på livet av det som händer, vilket jag noterar är ett svar som är till något av en besvikelse för de som frågar

Fem dagar före julen 2019 dör pappa. Jag håller honom i handen när han slutar andas. Jag är inte rädd. Han har varit döende länge och sköterskan på hans boende och jag har redan pratat om allt som hör döden till. Den rossliga och ojämna andningen har jag läst om.

Vi begraver pappa en vacker och kall januaridag. Han får en fin plats på kyrkogården som jag tror han skulle ha tyckt om och på minnesstunden delar de som funnits runtomkring honom med sig av honom.

Deras historier blir ljuvliga små presenter utan krusiduller, och jag får veta saker jag inte visste som gör honom till mer än min pappa. 

Innan vi som varit pappas liv skiljs åt säger någon med varmt hjärta och perfekt tonträff att Expressen ju är mycket bättre. Vi konstaterar att det behövde sägas. Och jag hade inte kunnat tänka mig ett mer passande slutord på begravningen av Svappavaaras mest hängivne Folkpartist. 

Utanför mitt fönster skiner solen. Där ute finns coronan. Människor dör just nu, främst äldre människor, men också andra. Vi är rädda, vi är arga, människor dör utan sina anhöriga vid sin sida.

Det gör människor även andra dagar.

Vi är hela tiden på väg mot andetaget som sätter punkten för det som varit vi. 

Den sista dagen är vad den är.

Det var alla dagar före den sista som var viktiga.