Mejla

Ingvar Persson

Offerkoftan passar Jimmie Åkesson illa

När SD vill tala står redaktionerna på kö

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jimmie Åkesson.
Jimmie Åkesson.

LEDARE

Självömkan är sällan vacker. Precis som bitterhet kan den vara både begriplig och kanske till och med motiverad, men det hjälper inte. Den som ständigt sitter i ett hörn och tycker synd om sig själv skaffar sig inga vänner.

Politiker har dessutom ytterligare ett skäl att inte beklaga sig. Väljarna röstar på dig därför att de tror att du ska kunna uträtta något. Om du hela tiden gnäller över att ingen lyssnar på dig eller vill samarbeta med dig blir du bara en bortkastad röst.

Just därför måste jag erkänna att jag har haft svårt att förstå mig på Sverigedemokraternas politiska strategi. Inte bara därför att offerkoftan passar illa på Jimmie Åkesson. Sanningen är ju att inget politiska rörelser haft ett större inflytande på den politiska debatten än hans parti.

Medan Jimmie Åkesson och andra Sverigedemokratern har gnällt över att de saknar inflytande har de fått prata om precis de frågor de velat, och på precis det sätt de velat. Ofta dessutom på bästa sändningstid.

Ett vanligt politiskt parti skulle ha gjort vad som helst för att framställa det som en seger. Åkesson och hans kompisar har fortsatt att beklaga sig. Och det underliga är ju att det har fungerat. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas samhällssyn eller om deras politiska förslag, man kan känna fasa över partiets historia eller över deras retorik. Men man kan inte förneka att deras självömkan gått hem hos många väljare. Och det trots att Sverigedemokraterna i de flesta frågor står för en högerpolitik som knappast kan ligga i den genomsnittliga SD-väljarens intresse.

Kanske är det så att väldigt många delar den där känslan av att vara bortglömda, maktlösa och ställda utanför

Jag tänker inte spekulera i varför. Kanske handlar det om identifikation. Kanske är det så att väldigt många faktiskt delar den där känslan av att vara bortglömda, maktlösa och ställda utanför. Och att den känslan trumfar över både det egna intresset och önskan om politiska företrädare som kan få något gjort.

"De hunsades revansch" som journalisten Bim Clinell en gång förklarade Nationella Frontens framgångar i Frankrike.

Inför den kommande politiska hösten kan jag dock inte låta bli att fundera på hur Åkesson och hans anhängare ska klara av sin nya roll som stödparti till Moderaterna. Plötsligt är han ju självklar i alla de där sammanhangen han hela tiden klagat över att han missat. Det är köttbullar med Ebba Busch och kaffe med Ulf Kristersson.

Och vill Åkesson säga något till allmänheten står redaktionerna på rad.

Jag förstår som sagt inte hur självömkan har kunnat bli ett politiskt segerrecept. Men jag förstår inte heller hur Åkesson ska kunna fortsätta att tycka synd om sig själv när han nu blir en allt mer inbäddad del av den moderata och kristdemokratiska makteliten.

Av: 

Ingvar Persson

Publisert:

LÄS VIDARE

Inga väljare röstade för Kristerssons SD-flirt

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ulf Kristersson

Ebba Busch

Jimmie Åkesson

Sverigedemokraterna