Endres sosseåsikter möttes av hat

Klassresor innebär också känslor av skuld och skam

Uppdaterad 2021-10-29 | Publicerad 2021-10-13

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Lena Endre talade om solidaritet, konsten och demokratin i sitt ”Sommar” förra året – och fick hätska reaktioner.

Förra helgen gick jag på teater för första gången sedan pandemin slog till. I foajén var stämningen lite trevande och vi tittade på varandra med blickar som undrade: Är det här verkligen tillåtet?

Dramatens Lilla scen blev vi direkt omhändertagna av Lena Endres trygga famn. Hon har huvudrollen i "Tillbaka till Reims", som baseras på den franske sociologen och filosofiprofessorn Didier Eribons självbiografi.

”Tillbaka till Reims” visas nu på Dramaten.

Det är en läsupplevelse som jag inte har kunnat glömma och jag var rätt upprymd att en så pass politiskt laddad bok blivit pjäs på "Kungliga Dramatiska Teatern", som den guldpyntade gräddbakelsen på Nybroplan egentligen heter.

Den franska boksuccén gavs ut på svenska 2018 och skildrar Eribons spektakulära klassresa, från homosexuell pojke i en fransk knegarfamilj i Reims till en framgångsrik akademikerkarriär i Paris intellektuella kretsar.

Gett ringar på vattnet

Men klassresor innebär också alltid känslor av skuld och skam.
För Didier Eribon tog skamman sig uttryck i att han distanserade sig från sin familj under tre decennier. Inte förrän pappan dör – en begravning hans bortflugne son inte ens närvarar vid – återvänder Eribon hem till mamman.

Han ser vilka spår det tunga fabrikslivet har satt i mammans värkande kropp. Hon som arbetade dubbla skift bara för att kunna köpa böcker så att den studiebegåvade sonen skulle kunna läsa om Kant och Aristoteles till långt in på nätterna.

"Tillbaka till Reims" har betytt mycket för många och gett betydelsefulla ringar på vattnet.

Det fyrtio år yngre litterära stjärnskottet Edvard Louis har berättat om hur stor påverkan den haft för hans författarskap om det franska klassamhället, och Louis har i sin tur inspirerat svenske författaren Patrik Lundberg som skrivit om uppväxten i ett skånskt arbetarhem.

I Dramatens version spelar Lena Endre sig själv, en skådespelerska som gör speakerrösten i en ung dokumentärfilmares film om "Tillbaka till Reims". Scenografin är en inspelningsstudio som ägs av Göteborgsrapparen Parham, som också han spelar sig själv.

Möttes av hat

Pjäsen blir till en aktuell reflektion över samhällsutvecklingen och varför många som tidigare självklart röstat vänster idag drivs ut till extremhögern. Dokumentärfilmsinspelningen på scenen spiller över i Lena Endres och Parhams egna erfarenheter.

Endre berättar om sina rötter i röda Ådalen och om sitt Sommarprogram från i fjol där hon, enligt henne själv, uttryckt "högst socialdemokratiska åsikter". Reaktionerna blev ändå så aggressiva att hon blev rädd och tvingades stänga ned sina sociala medier.

Parham menar att för de som ser ut som han är det inte ens möjligt att göra en klassresa som Endres. Det spelar ingen roll hur framgångsrik han blir, i vissas ögon blir han alltid "bara en blatte".

Dramaten visar att Didier Eribons fascinerande livshistoria kan fortsätta ge ringar på vattnet.