Annie Lööf har rätt: SD hotar demokratin

Det är fascismens motståndare vi minns, inte de som vände bort blicken

I måndags talde Annie Lööf klarspråk: den liberala demokratin som vi känner den är hotad.

"Vi hör hur populistiska, antiliberala och främlingsfientliga röster ekar över hela världen." sa hon.

Med adress till Jimmie Åkesson.

Så får man inte säga längre, påpekade en tusenhövdad skara nättroll. Annie Lööf borde äta upp sin sko istället. Fy, så tarvligt Annie!

Problemet är att hon har rätt. Men hoten mot demokratin har bytt skepnad, de ser inte ut som förr.

"Nej, hotet kommer snarare inifrån. Från partier som tar makten genom öppna val och därefter, steg för steg, bit för bit, börjar nedmonteringen. Inskränker press- och yttrandefriheten. Slår sönder domstolarnas oberoende. Begränsar individens frihet. Det har lyckats i länder som Ungern och Polen. Det har försökts i USA och det kan också hända här i Sverige." sa Annie Lööf.

För tre år sedan, i valrörelsen 2018, hade ingen höjt på ögonbrynen. I princip alla sa samma sak.

Ulf Kristersson markerade sitt avståndstagande till SD genom att åka till förintelseöverlevaren Hédi Fried, 97, bocka och inför kamerorna visa upp sin principfasthet.

– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap, sa Hédi Fried till DN.

Ögonblicket förevigades av DN:s prisbelönte fotograf Paul Hansen. När Ulf Kristersson senare visade sig ha lurat 97-åringen skrev Hansen sorgset på Twitter.

”Jag var där, dagen då Ulf Kristersson tittade Hédi Fried, Auschwitz-överlevaren, i ögonen och lovade att aldrig aldrig, aldrig skulle gå med på något samröre med Sverigedemokraterna. Det här kan inte ledaren för Moderaterna formulera sig förbi. Ett historiskt svek.”

Men Kristersson slingrade sig ur löftet till Hédi Fried med argumentet att han besökt henne som ledare för Alliansen, inte Moderaterna. Det var alltså inte Ulf-Ulf som lovade utan Allians-Ulf.

Och när han senare försökte bilda regering med stöd av SD var det som Moderat-Ulf, en helt annan person som inte lovat något alls.

Kristersson var inte ensam. Ebba Busch kallade Jimmie Åkessons parti för "skandalfabrik" och Jan Björklund lovade högtidligt sina barn, som är utlandsadopterade, att vara garanten mot SD.

Men det var då.

Annie Lööf vill förbättra skyddet för oberoende journalistik och stärka de delar av polisen som jobbar med demokratifrågor.

"Enskilda journalister, redaktioner och mediehus lever i en vardag där en allt råare ton tar över. Där kvinnor och minoriteter är extra utsatta. Hatet och hoten tystar både enskilda röster och den fria, öppna debatten." sa hon.

Detta är sant, på Aftonbladets ledarredaktion ser vi det varje dag. Tre olika personer har dömts för olaga hot mot mig och ytterligare en har fått kontaktförbud sedan jag började skriva på ledarsidan. Antalet nedlagda anmälningar har jag tappat räkningen på.

Så ser verkligheten ut idag – bakom extremhögerns prat om "yttrandefrihet".

Annie Lööf vill stärka domstolarnas oberoende, även det är klokt. I Ungern och Polen är domstolsväsendet i princip en gren av de styrande partiernas maktapparat. C vill se en författningsdomstol, något S traditionellt har varit emot. Men i ljuset av utvecklingen i Europa idag kan det finnas anledning att tänka igenom den linjen.

Centern vill även göra det svårare än idag att ändra i grundlagen, bland annat genom att det ska krävas två beslut med ett ordinarie val emellan.
Reaktionerna på Lööfs tal blev de förväntade.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap och ledande expert på statsrätt gav henne rätt.
– Ungern är Sverigedemokraternas förebild, sa han till Aftonbladet.

Medan högerkonservativa Göteborgs-Posten, som länge argumenterat för SD-samarbete, var kritiska.

Men Annie Lööfs förslag ligger i linje med den internationella diskussionen om hur nationalistiska och fascistiska partier och grupper ska bemötas.

I Om tyranni : tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet från 2017 av den amerikanske statsvetarprofessorn Timothy Snyder argumenterar han för att just institutionerna är det bästa försvaret mot auktoritära rörelser.
Han går igenom hur demokratier har fallit genom historien, efter angrepp från både fascistiska och kommunistiska partier, och drar en rak linje till Donald Trump och dagens auktoritära rörelser.

Redan fyra år innan Trumps försök till statskupp och stormningen av Kongressbyggnaden såg Snyder vad som höll på att hända.

I princip samma slutsatser drar två andra professorer, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, i Så dör demokratier från 2020 och journalisten Anne Applebaum i Demokratins skymning från samma år.

Att bygga skyddsvallar kring fri press, oberoende domstolar, självständiga tjänstemän och fri forskning är att försvara det Sverige som vi känner idag.

Att Moderaterna motsätter sig ett grundlagsskydd för public service oberoende och vill utse politiska kontrollanter, eufemistiskt jämförda med "revisorer" inom SVT och SR visar hur långt partiet rört sig från Hédi Frieds köksbord.

"Moderaterna har kört om SD i synen på SVT", konstaterade Jan Scherman, tidigare stridbar SVT-medarbetare och TV4-chef, i DN.

De flesta av SD:s väljare önskar knappast ett Sverige mer likt Ungern. Men det är faktiskt vad de får.

Som parti grundades SD ur nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen. Partiets strategi och politik följer i den gamle fascistledaren Per Engdahls fotspår.

Detta "hot inifrån" har Sveriges demokratiska partier på olika sätt framgångsrikt hanterat under större delen av 1900-talet. Ur den historien finns många lärdomar att hämta. Från socialdemokraternas välfärdsbygge som bekämpade arbetslösheten och gav framtidstro till kompromisslösa liberaler som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten.

Och en sak är glasklar. Det är motståndarna till fascismen svenska folket minns med värme, inte de som vände bort blicken.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.