Moderata utspelen var bara en valbluff

Valrörelsen blev inte som Gunnar Hökmark tänkt sig. När Moderaternas förstanamn i januari skulle tala för partivänner i Jönköping var budskapet glasklart.

”Jag kommer att peka på de grundläggande skillnader som följer av om det blir fler svenskar som Marita Ulvskog eller fler moderater”, skrev Hökmark på sin blogg. ”När det gäller regleringar, finanskris, patientrörlighet, tjänstemarknad, arbetsmarknad och Europas förmåga att bidra med säkerhet är skillnaderna inte bara uppenbara utan också viktiga för det svenska samhället.”

Tydliga ideologiska motsättningar. Fri marknad eller politisk styrning.

Oturligt för Hökmark så hade Moderaternas partiledning en annan uppfattning. Vi har fått se en repris av valrörelsen år 2006. En moderat valkampanj som återigen bygger på triangulering, att ta över motståndarens värdeord.

Fredrik Reinfeldt har talat klimat. Trots att Moderaterna i EU-parlamentet får tummen ned av miljörörelsen.

Anders Borg ville ha en europeisk finansinspektion och tuffare regler för spekulationsfonder. Trots att Gunnar Hökmark envist har motarbetat sådana krav.

Sven-Otto Littorin talade om att slå vakt om den svenska modellen på arbetsmarknaden. Trots att Charlotte Cederschiöld har lagt förslag om lönekonkurrens inom EU.

Till och med när det gäller sjukvården backade Fredrik Reinfeldt plötsligt i söndagens tv-debatt med Mona Sahlin och började tala om att patienter inte rakt av ska kunna söka vård utomlands, något Moderaterna drivit stenhårt i parlamentet.

Den som har gott minne kommer ihåg att Reinfeldt gjorde samma sak inför riksdagsvalet. Några akutsjukhus skulle inte säljas ut. Så blev det i alla fall.

I går skapade Moderaternas partistyrelse en utväg för Gunnar Hökmark så att han kan fortsätta sin marknadsliberala linje utom i någon enstaka fråga.

Moderaternas ”väljarkontrakt” är så otydligt att det inte binder partiets EU-parlamentariker till valrörelsens utspel (utom möjligen när det gäller kontroll av finansmarknaden).

Moderaterna är i särklass när det gäller att blanda bort korten för väljarna, men osäkerheten finns också i andra partier.

”Vi och Junilistan har i runda slängar en likartad grundsyn på EU”, sa Piratpartiets förstanamn Christian Engström häromdagen. Piraternas taktik är att gå med i den partigrupp som är bäst på frihet på nätet och på personlig integritet. Det lutar åt den liberala eller åt den gröna gruppen, säger Engström. Sedan röstar piraterna som gruppen i alla andra frågor.

En röst på Piratpartiet kan alltså vara en röst på frihet för de multinationella vårdbolagen eller på låglönekonkurrens. Det är inte alls omöjligt om den liberala gruppen lockar mest.

Christian Engström förklarade också att piraterna är emot Lissabonfördraget och EU-kommissionen. Hans ilska över industrilobbyisterna går att begripa.

Men det finns också en annan sida av saken. Utan ett starkt EU får företagen fria händer. Det var kommissionen, ingen annan i hela världen, som bötfällde Microsoft för missbruk av dominerande ställning.

En röst på Piratpartiet kan vara en röst på storföretagen. Då hjälper det inte att andranamnet Amelia Andersdotter kan EU:s handelspolitik, är engagerad för global rättvisa och står för ett av valrörelsens bästa citat (i tidningen Lundagård):

”Man ska kryssa mig för att jag kan mycket om Europasamarbetet, eller för att jag har hockeyfrilla”.

Följ ämnen i artikeln