Hånet hon fick utstå på grund av sitt kön

Alla dessa män jag känner som inte riktigt lyssnar när kvinnor talar. Som inte är nyfikna eller ställer frågor. Alla dessa män som inte läser kvinnliga författare, eller måste tvinga sig att göra det.

Var kommer detta blinda, djupt liggande ointresse ifrån?

Det finns en scen i Homeros Odysséen som jag inte fått syn på förut. Den utspelar sig på Ithaca, där Penelope och sonen Telemakos går och väntar på att Odysseus ska komma hem från kriget.

Åren går, Telemakos går från att vara barn till yngling och en dag har han fått nog. Han säger: tyst mamma. Gå upp på övervåningen och sy. Att tysta en kvinna blir den unge mannens mandomsprov.

Mary Beard är en av världens ledande historiker. Hennes område är antiken. Hon finns också på Twitter och alla som har följt henne där vet hur hennes vardag ser ut: konstant hån, hat och hot. Män, nästan bara män, som ifrågasätter hennes kompetens och kunskap. Som försöker få henne att hålla tyst.

Jag tänker ofta: hur orkar hon.

Makten måste omdefinieras

Scenen mellan Telemakos och Penelope finns beskriven i Beards nya bok Women & Power, kvinnor och makt. Där går hon till de klassiska källorna och beskriver hur kvinnorollen blivit till och återskapats genom historien. Hur Io förvandlas till en ko av Jupiter hos Ovidius och hur Echo döms av gudarna att bara upprepa vad andra sagt. Hur kvinnans röst uppfattades – rent ljudligt - som svag och omöjlig att lyssna på, som löjlig.

Beard menar att kvinnor inte kan erövra manlig makt, som den definieras av män och vårt samhälle i dag. Utan att själva makten, och vad som är makt, måste omdefinieras.

Den som har rätt att tala har makt. Men kanske ännu mycket mer den som definierar reglerna för vem som har rätt att säga något. I den #metoo-rörelse som nu väller över oss har något förunderligt hänt. Kvinnorna har tagit kontroll över ordet.

De vittnesmål som yrkesgrupp efter yrkesgrupp har klivit fram och lämnat har en ny form, möjliggjord av sociala medier och i stort sett självorganiserad. Några administratörer har tagit ansvar för att hålla ihop och moderera dessa många gånger tusentals röster i Facebookgrupp efter Facebookgrupp. Sedan har resultatet presenterats för omvärlden. De har skapat ett slags väv av röster, där alla upplevelser är unika och detaljerade. Men där måltavlan, mannen, nästan alltid är anonym. Det är kvinnans upplevelse som står i centrum. Det är henne det handlar om.

Oförmågan att lyssna

Det var nog inte en slump att det var två kvinnliga redaktörer på Svenska Dagbladet som såg sprängkraften i det första uppropet från teatervärlden. Som såg styrkan som berättelserna ägde. En och en, men framför allt tillsammans.

Jag har tänkt ofta de senaste åren att det vi ser från män är en backlash mot att privilegier försvinner och status som rycks undan när kvinnor tar för sig på arbetsmarknaden och i samhällslivet.
Men jag undrar om det stämmer, dessa dagar när man drabbas av alla berättelser om hur kvinnor krympts, förtryckts och hållits tillbaka i det stora och det lilla. Jag ser tillbaka på alla år i livet och drabbas av minnet av det (inte alltid men för det mesta) monumentala ointresset från män inför denna grundläggande fråga: vad är det att vara människa, som kvinna?

Det handlar inte om backlash. Det sitter så mycket djupare, denna oförmåga att lyssna. Och det krävdes denna nya form, skapad av kvinnor, för att få män att vakna.

En värld skapad av män

Germaine de Staël var sin tids mest uppburna intellektuella. Hon skrev filosofiska verk och banbrytande romaner och var fruktad av Napoleon. de Staël sägs ha sagt att ”förlöjligande får fantasin att krympa" apropå det monumentala hån hon fick utstå på grund av sitt kön.

Hennes citat rymmer så mycket. För bortom våldet och förtrycket som vi fått syn på finns också all denna kvinnliga kreativitet och skaparglädje och upptäckarlusta som har hållits tillbaka. Alla dessa ord och verk och tankar som inte har tänkts. Alla berättelser som inte hörs.

Det är en frånvaro som format vår civilisation. Det är en svindlande och djupt deprimerande tanke.
Jag tänker att kvinnor måste göra som männen om de vill kunna skapa, tänka och leva. Bygga sig sammanhang – som kan bestå av både män och kvinnor - där de vet att de blir lyssnade på. Där deras idéer eller smärtsamma upplevelser inte viftas bort. Där människor säger ja, vi hör och ja, du kan. Alla andra jävlar bör i möjligaste mån väljas bort.

I #metoo tog kvinnorna makten över ordet och bestämde vad som kunde sägas. Kanske är det första steget i det Mary Beard talar om när hon säger att själva makten måste omdefinieras. Denna gång fanns inte kraften i fysisk styrka, status eller hög röst. Den fanns i lyssnandet, i bekräftandet och gemenskapen.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln