Inget ont som inte har något LITE gott med sig
Jan-Olov Andersson tycker till om SF:s nästan-biografmonopol
Inget ont som inte har något LITE gott med sig.
Det var bedrövligt att filmimportören och distributören Triangelfilm, med eldsjälen Mattias Nohrborg i spetsen, gick i konkurs. De som introducerat Kusturica, Haneke, Miyazaka med flera för en svensk publik. Det var lika sorgligt, men inte oväntat, att deras (och några till) naiva förhoppning att utmana SF:s nästan-biografmonopol resulterade i konkurs och i stort sett totalt SF-monopol.
På SF (Svensk Filmindustri) säger man att man ska satsa på kvalitetsfilm. Att begreppet har urholkats, är svårdefinierat, är inte SF:s fel. Det var smart att få den moderata kulturministern (fri företagsamhet, tjoho!) att göra reklam för dem. Men mer intressant är hur bioannonserna (i Stockholm) har sett ut senaste tiden. Gigantiska blaffor för filmer typ ”This is England” och ”2 dagar i Paris”. De skulle normalt inte alls ha fått det utrymmet. För inte har Nonstop Film råd med sådana annonser, vecka efter vecka.
SF:s satsning på att dölja sitt kanske dåliga samvete över att man glufsar i sig alla biografer och deras ambition att visa sin satsning på även ”smal” film, har säkert bidragit till att ”This is England” är en publiksuccé. Som sagt var: Inget ont som inte har något LITE gott med sig.