Markus Larsson: Terrorn gör konserterna ännu viktigare och dyrbara

Livesommaren innebär egentligen bara en sak.

Jakten efter det som exempelvis Florence + The Machine ställde till med i Roskilde för två år sedan börjar om.

Borde kanske ha tröttnat vid det här laget.

Vuxit upp, som det brukar heta.

Men det går inte. Har man en gång upplevt en fantastisk konsert vill man göra det igen.

Jag var inte ens särkilt intresserad av Florence + The Machine innan de ställde sig på orange scen i Roskilde 2015. För mig kändes det som en pliktkommendering, ett jobb, en vanlig spelning i väntan på någonting bättre.

Jag kunde inte ha haft mer fel. Det kändes som att bli träffad av blixten ett dussin gånger utan att det gjorde ont. Efteråt var jag så yr att jag knappt hittade tillbaka till pressrummet.

Jag har svårt att släppa den kvällen. Det kan bero på att den vilda turbulensen kom som en total överraskning.

Jag hade en liknande upplevelse när Pearl Jam rev Globen i Stockholm 2012. Brukar med viss bestämdhet hävda att just Pearl Jam är ett av världens tråkigaste band. Sedan gick fanskapen upp på scenen, nästan 20 år efter att de slutade vara intressanta på skiva, och hackade mina futtiga fördomar i småbitar.

När album inte betyder ett dyft längre har konserter blivit musikbranschens motor. Och live ska tydligen allt, eller åtminstone det mesta, hända mellan maj och augusti.

Schemat ser som vanligt fullspäckat ut. Här är ett axplock:

Zara Larsson, Aerosmith, Justin Bieber, Veronica Maggio, Bryan Ferry, Sting, Céline Dion, Coldplay, Father John Misty, Guns N’ Roses, Green Day, Laleh, Per Gessle, Robbie Williams, Lana Del Rey, Frank Ocean, The XX, Young Thug. Dessutom spelar Håkan Hellström på olika arenor överallt under hela säsongen.

Något säger mig att ingen av dem når upp till Beyoncé på Friends arena eller Prince i Slottsskogen. Sådana spelningar händer nästan aldrig. Men jag har haft fel förr. Och förhoppningen om att en dag få se och höra något liknande är beroendeframkallande.

Terrorattackerna i Paris och Manchester, som med djävulsk tydlighet visar att popmusiken har blivit en måltavla, lägger sordin över festen. På sätt och vis innebär detta att den sista bastionen börjar falla, den där många människor kan trängas på liten yta och tillsammans lyssna på musik utan att vara rädda. Festivaler och konserter är så hjärtskärande sårbara.

Just därför är den simpla underhållningsformen dyrbarare och viktigare än någonsin. Jag orkar inte med cynism och konservativa skribenters banala blodtörst just nu.

Jag vill se något som påminner om när Florence Welch, på en given och rituell signal i ”Dog days are over”med Florence + The Machine, får publiken att flyga femton meter upp i luften utan att lämna marken.

Jag vill se hur en artist och publik skapar något oförglömligt ur ingenting.

Det är motsatsen till alla former av terrorism.

Det är liv och magi.