80-åriga Vanessa Redgrave har gjort film om flyktingkrisen

Berättar om ”Sea sorrow” på filmfestivalen i Cannes

Jan-Olov Andersson

CANNES. Hon må se ut som en snäll gråhårig tant.

Men alltid omstridda skådespelerskan Vanessa Redgrave brinner mer än någonsin. 80 år gammal regidebuterar hon med ”Sea sorrow”, en film om flyktingkrisen.

— Kan filmen påverka de som bestämmer så att bara ett enda liv räddas, så har det funnits någon mening med den, säger hon.

Filmfestivalen är inte bara solsken, glitter och glamour på röda mattan. Det är också filmer som tacklar seriösa ämnen.

Som ”Sea sorrow”.

Vanessa Redgrave är så mycket skådespelaradel som man kan vara.
Hennes föräldrar var välkända stjärnor, hon blev själv blev ännu mer

berömd och Oscarsvinnare, hennes barn har också gått i hennes fotspår.
Efter långt över hundra filmer framför kameran, har hon nu debuterat som regissör. ”Sea sorrow” är en vemodig och personlig betraktelse över flyktingkrisen.

Varför vänta till 80 med att regidebutera?

– Jag har haft fullt upp med skådespeleriet, ett jobb jag fortfarande älskar och som har dragit in pengar till familjen.

Politiskt engagerad har hon alltid varit. Till mångas ilska. För att hon har tillhört trotskistiska Worker's Revolutionary Party, för sitt stöd till Palestina och för att hon när hon vann en Oscar 1977, starkt kritiserade Israel under sitt tacktal.

– Jo, jag har fått mycket skit för det, men det har inte stoppat mitt engagemang.

Bilden av 3-årige Alan Kurdi för två år sedan, död på en strand, berörde en hel värld. Det var då Vanessa Redgrave bestämde sig för att handla.

Tillsammans med bland annat Lord Alfred Dubs, Emma Thompson och Ralph Fiennes, som alla medverkar, drog de igång ”Sea sorrow”.

– Vi hade inga pengar från början, vi körde bara på.

Lord Alfred Dubs, 84, före detta Labour-politiker och en gång judisk flykting under andra världskriget, sitter med vid intervjun och påpekar hur viktigt det kan vara att kända människor som Vanessa Redgrave tar ställning för något.

Hon själv säger:

– Jag minns som barn hur vi gömde oss i källaren under andra världskrigets bombanfall. Men dagens flyktingbarn har det mycket värre. Det vill jag visa med filmen och förhoppningsvis påverka folk.