Historien om Macchiarini är verklighetens ”Riket”

David Olgarsson om dokumentärserien ”Experimenten”

Historien bakom dokumentären ”Experimenten” är så grotesk att den påminner om ”Riket”.

I veckan visade min flickvän mig Bo ­Lindquists fantastiska dokumentärserie ”Experimenten” om skandalläkaren Paolo Macchiarini som visades i Svt i vintras. Nu i dagarna blev den åter aktuell och den fick mig att tänka på danska kultserier.

Nöjesbladets David Olgarsson.

Historien om den karismatiske men ­oberäknelige stjärnkirurgen Macchiarini som skildras i ”Experimenten” är bitvis så hemsk och helt ofattbar att jag, mitt i andra delen av dokumentären, kommer på mig själv med att ömsom sitta och gråta, ömsom bara ­gapande skaka på huvudet.

Flertalet patienter (en del barn, ­andra mitt i livet) får på grund av olika anledningar plastluftstrupar täckta med stamcellsvätska in­opererade i sig. Få, om ens några ­förberedande testförsök görs, och nästan alla patienter dör kort efter ingreppen av komplikationer från operationen. Trots detta hyllas metoden som en framgång utåt av Macchiarini och Karolinska institutet, hela vägen fram till det att skandalen nystas upp.
 

Och även om det är lätt att vara efterklok så ter det sig efter varje fall allt mer ­bisarrt. Hur kunde inte fler av läkarna reagera på ­något som i efterhand ter sig så självklart, även för en lekman? Var Macchiarini ett genuint, välmenande geni som lät sin hybris och hunger efter framsteg ta överhanden? Eller är han kort och gott en cynisk bedragare som utan skrupler lät patienterna genomgå en på förhand dömd metod? ­Frågorna är många när sista delen tonar ut.

Men den högst tragiska berättelsen får mig också att tänka på annat. På hur historien ­påminner mig om någonting.

Den arroganta attityden från den charmige Macchiarini när han konfronteras med sina misstag. Den ryggdunkande och prestigehungriga kollegiala känslan bland de högre uppsatta efter att skandalerna nystas upp. De experimentella och etiskt tveksamma ingreppen som känns mer gjorda för forskningens än patienternas skull. Vi sitter en stund efteråt och pratar om dokumentären innan jag kommer på vad det är: Det är ju Lars von Triers ”Riket” från 1994!
 

Vi beslutar oss direkt för att börja se om den bisarra blandningen av skräck, kolsvart humor och sjukhussåpa, men när vi gör det blir det nästan överväldigande. De uppskruvade karaktärerna i serien känns, direkt efter att ha sett verklighetens motsvarigheter, lite för trovärdiga. Både den vidrige överläkaren Helmer med sin inkompetens maskerad ­under total arrogans och den hyperidealistiske, men av sin forskning ­totalt besatte professor Bondo, känns plötsligt som skildringar av Macchiarinis två sidor. Kanske är det egentligen bara en fullt normal försvarsreaktion när verkligheten visar sig från sin mest groteska och ­cyniska sida: att leta efter paralleller i det påhittade.

Följ ämnen i artikeln