Stefan Borsch om livet efter Vikingarna: ”Fanns inget kvar i batteriet”
Nu fyller sångaren 75 år: ”Tar en dag i taget”
Publicerad 2022-01-19
Vikingarnas första frontman, Stefan Borsch, fyller 75 år.
Nu berättar han om tiden i det folkkära dansbandet och beslutet att lägga ner musiken för gott.
– Motivationen var borta, jag ville bara ha ett jobb att fokusera på.
Sångaren Stefan Borsch fyller idag onsdag 75 år. Han kan se tillbaka på en karriär som dansbandet Vikingarnas förste sångare och en solokarriär som innehåller hits som ”Adress Rosenhill” och ”I en liten fiskehamn”.
Den pensionerade sångaren ska fira med sin fru Marianne under enklare former.
– Jag har mina barn lite utspridda så jag och min fru äter nog en middag. Jag önskar mig ingenting, inte mer än att få vara ute i naturen och må bra. Friluftsliv är något jag uppskattar, det är min stora passion idag, säger Stefan Borsch som var en firad stjärna i mitten av 70-talet.
– Jag hamnade i Vikingarna genom en lumparkompis, Jörgen Arnemar, som fortfarande är bandets ankare. Vi hade en liten regementsorkester på I2 i Karlstad som hette The Vikings. Jag blev tillfrågad om att vara med i det nya bandet med det svenska namnet Vikingarna.
Började som trummis
Stefan Borsch var från början trumslagare, men fick så småningom kliva fram till mikrofonen på grund av en handskada.
– Jag övergick så småningom till att bara sjunga, de tyckte väl att jag hade en bra röst.
En av Vikingarnas mest kända låtar, ”Leende guldbruna ögon”, är insjungen i original av Stefan Borsh.
– Ja, sedan har bandet spelat in nästan alla låtar på nytt så ibland är det Sjögren som sjunger och ibland är det jag.
Vad minns du bäst från din karriär?
– Det var nog kamratskapet. Vi turnerade mycket, men jag hade ett vanligt jobb vid sidan om. Jag var dekoratör och jobbade på en klädaffär som hette CGC. Men 1976 så gick det inte längre. Det funkade inte att åka direkt till jobbet efter en spelning. Då bestämde jag mig för att bara jobba med musik.
Lämnade 1978 – tillbaka 1981
Du lämnade Vikingarna 1978, du var alltså bara sångare i fem år?
– Ja ni… Dels så hände det så himla mycket. Jag var då som sagt bara musikant och jag kände att livet måste innehålla något mer. Man kan tycka att det var ett korkat beslut att hoppa av, men det blev så för mig. Jag började jobba som fritidsledare. Men jag tänkte nog egentligen inte på vad det faktiskt innebar att sluta, men ibland tänker man ”nu måste jag göra det här”.
Men han har aldrig ångrat det faktum att han lämnade bandet.
– Nej, det har jag inte. Ibland när man sätter sig ned och reflekterar över sitt liv, speciellt nu när man har nått en hög ålder, så kan jag tänka på vissa beslut jag har tagit. Men jag har inte ångrat mig och jag fick ju tillbaka musiken. 1981 lockade Bert Karlsson tillbaka mig till det livet, då läste jag samtidigt på Socialhögskolan. Jag ville jobba med människor på ett annat sätt så jag hamnade som samtalskurator på Centralsjukhuset i Karlstad. Jag ville ta vara på mina egenskaper som att jag är en ganska god lyssnare och intresserad av människor.
Så du ville göra något med en djupare mening?
– Det kan man väl säga. Musiken kan vara djup i sig, men man når inte fram till folk personligt. Det är mer en förmedling av känslor, texter och musik. Men i mitt yrke var det möten med människor som gav mig mer. Och jag fick rutiner och kunde vara hemma och jobba dagtid och ta hand om min familj.
Men 1999, när Stefan Borsch var 52 år, lade han ned musikkarriären för gott.
– Då fanns det inget kvar i batteriet. Motivationen var borta, jag ville bara ha ett jobb att fokusera på.
Varit gift i 35 år
Privat är Stefan Borsch gift med sin fru Marianne sedan 35 år. De har tre söner och fyra barnbarn.
– Marianne är en väldigt fin, god och klok människa. Jag har också fyra barnbarn och det är verkligen guldkanten på livet. Man kan bli lite trött efter en dag med dem, men då kan man lämna dem till sina föräldrar, säger Stefan Borsch och skrattar.
Hur ser du på att åldras?
– Jag tar en dag i taget och njuter av att jag kan komma upp ur sängen på morgonen och känna att huvudet är med. Sen om man tittar på siffror, då funderar man på att någon gång är man borta. Jag hänger med, men jag förtränger inte det faktum att man är högt på stegen och att man inte kommer att finnas för all tid och evighet.