Krister Classon

Krister Classon om mörkret: Jag hade en hagelbössa

Shimodas möter buskiskungen och pratar psykisk ohälsa, familjen och hyllningen till Beatles

Av: 

Anna & Hans Shimoda

Krister Classon

Foto: Malin Arnesson

NÖJE

Till slut diagnostiserades han med bipolär sjukdom.

När buskiskungen Krister Classon mådde som värst funderade han på att ta sitt liv.

– Jag hade en hagelbössa och skotten låg vid sidan om.

Genombrottet kom 1988 med ”Skåpbubblor” och parhästarna Stefan Gerhardsson och Krister Classon blev sedan Stefan & Krister med svenska folket. Genom åren har buskiskungarna och deras karaktärer Birger och Olvert gjort succé med bland annat ”Full frys”, ”Hemvärn & påssjuka” och ”Bröstsim & gubbsjuka”.

Men när Krister Classon, som både regisserade och skrev manus till de flesta föreställningarna, föll ihop i duschen efter premiären av ”Där fick du” 1998 bestämde han sig för att lägga av. Läkarna gav sedan Krister diagnosen bipolär sjukdom och under vårt samtal berättar han öppenhjärtigt om beskedet som han beskriver som en lättnad – men också om det totala mörker som höll på att kosta honom livet. 

Vi måste börja med ditt nya album ”Krister Classons Beatles” som är en hyllning till dina stora idoler?

– Första gången jag såg Beatles var när de var med i ”Drop-In”. Det var 1963 och jag var åtta år. Vi hade ingen tv hemma, men farmor och farfar hade det. Jag minns det så väl och när jag blundar kan jag känna lukten av farmors och farfars vackra strukturtapet som utsöndrade en viss doft av värmen från teven. Det kändes som jag föddes då. 

Du beskriver det här projektet som ”en fantastisk final i mitt artistliv”?

– Så är det. Vi hann också göra ett antal spelningar innan pandemin bröt ut och förhoppningsvis kommer vi igång i höst igen.  Men det är det absolut sista jag gör på officiella scener. Jag är ändå 66 år. Det märks att man inte orkar lika mycket som förr och man får öva väldigt mycket när man spelar för att hänga med de unga musikerna i bandet.

Krister Classon

Foto: Malin Arnesson

”Fått oförtjänt mycket applåder”

Kommer du sakna publikens uppskattning och applåder?

– Jag tycker jag har fått så oförtjänt mycket applåder. Det finns så många yrken där man inte får en enda applåd. 

Du har beskrivit det som en bransch fylld med falskhet och missunnsamhet?

– Jag tror inte det uppskattades av alla kollegor att det gick så bra för oss. Det märkte jag ju. Jag har inte ont av det längre, men förr tyckte jag det var konstigt och synd. Men jag tror det handlar om att vissa tycker det vi gör är för enkelt och folkligt. Vi har inte heller någon utbildning. Andra kanske har studerat i 7-8 år men har ändå inget jobb. Då kanske man blir bitter och det får man ju förstå.

”Pissade på sina läsare”

Er genre blir ofta utskälld som ”fulkultur” och recensenter kan ibland skriva om andra föreställningar att ”Det var rena rama Stefan & Krister”-nivån. Det kan inte kännas så kul?

– I början tog jag åt mig och funderade på om vi verkligen var så dåliga. Men varför kommer folk då? Då är det väl fel på dem också? En recensent skrev att han inte fattade varför folk skrattade, men när han såg publiken begrep han; det var bara ”Bingolotto”-spelande Gekås-besökare. 

Då pissade han på publiken också?

– Ja, och han pissade på sina läsare. Det finns ganska många sådana personer.  Sedan har vi också jobbat med människor som arbetat på Dramaten och Stadsteatern och som vi har jättebra relationer med. Det handlar ju inte om alla såklart.

Krister Classon

Foto: Malin Arnesson

Bipolär diagnos

Du och Stefan umgicks inte privat, fick ni nog av varandra på jobbet?

– De första åren gjorde vi det, men det gick inte. Vi spelade så mycket och det slutade med att vi bara satt och snackade jobb, det var helt meningslöst. Vi måste få intryck från olika håll och då bestämde vi oss för att vi inte skulle umgås privat. 

Succéerna avlöste varandra, men 1998 tog det tvärstopp och du fick sedan diagnosen bipolär sjukdom?

– Då visste jag inte att det var en sjukdom, jag trodde jag kanske hade jobbat för mycket. Men då pratade jag med folk som sa att de inte hade sett mig le på ett år. Då började jag fundera på varför jag inte hade gjort det, jag hade det ju så bra? Men jag jobbade otroligt mycket och kände en press att skriva mer material samtidigt som jag stod på scenen. 

Du föll ihop i duschen efter en premiär?

– Jag tappade fattningen på en tiondels sekund när jag insåg att jag dagen efter var tvungen att börja skriva något till nästa år samtidigt som jag skulle göra 150 spelningar av föreställningen vi precis hade börjat med. Då bar inte benen mig, det var väldigt otäckt. Jag förstod att det inte gick längre och bestämde mig för att sluta skådespela. 

”Lagom dos medicinering”

Men sedan sökte du professionell hjälp men var lite skeptisk?

– Jag visste inte hur det gick till. Tänk om de spärrar in mig och lobotomerar mig direkt? Det trodde jag givetvis inte, men jag hade aldrig varit hos en psykolog. Jag går fortfarande hos henne även om det inte är lika ofta längre. Nu har vi hittat en lagom dos medicinering, men det tar tid innan man hittar rätt sort och rätt mängd. Men då fick jag ändå hopp och insåg att det skulle ordna sig. Då klarar man av att må dåligt.

Hur reagerade du när du fick diagnosen?

– Det var skönt, då visste jag vad det var. Många som har sådana här yrken som manusförfattare hade nog inte kunnat skriva så mycket om de var ”normala”, vilket jag har insett i efterhand. Många av de pjäser jag gjorde var nog tack var att jag är bipolär.

Kan du sakna energin du hade när du var i så kallade maniska skov?

– Ja, det måste jag nog erkänna. Jag mådde hur bra som helst och sprutade ut manus och behövde knappt någon sömn. Men efter ett tag tar det stopp och det är då du ramlar ner i det där jävla hålet. Där nere finns det inget att upptäcka, det är helt svart.

Krister Classon

Foto: Malin Arnesson

”Ändå var det så mörkt”

Det gick så långt att du funderade på att ta ditt liv?

– Ja, och jag vet inte hur nära jag var att göra det faktiskt. Men jag hade en hagelbössa och skotten låg vid sidan om. Jag satt där och grät och då räddade mina små barn och min hustru livet på mig genom att bara finnas. Men steget att ladda bössan och sätta den i munnen och trycka av… Det kanske var jättelångt, men jag vet ju inte. Men det var en jävla tur att jag inte gjorde det, det hade ju varit fruktansvärt. 

– Det värsta var att jag inte kunde peka på någonting. Jag var lycklig och älskade mina barn och min fru, hade vänner, ett bra jobb och tjänade bra med pengar. Men ändå var det så mörkt. 

Hur lång tid tog det innan du berättade för din fru?

– Det tog kanske något år. Men hon tyckte det var skönt att veta vad det handlade om, hon trodde något hade hänt i vårt äktenskap och att jag ville avsluta det. Nu visste hon orsaken till allt och att jag skulle få hjälp. 

”Hade vi inte haft barn kanske hon hade stuckit”

Din son Lars har fått samma diagnos – såg du dig själv i honom?

– Jag kände igen det där och att det var något som inte stämde. Det var inte skojigt, men han var snabb och sökte hjälp. Men nu mår han bättre. Jag mår också jättebra på alla sätt och vis och har inga ok när det gäller manus och att prestera, vilket också har hjälpt.

Om vi ska återgå till din hustru Annika fick hon dra ett väldigt tungt lass under många år. Hade ni någon överenskommelse om det?

– Nej, jag tänkte inte på det då. Men det var svårt att stoppa det där tåget när det gick. De ryckte i oss från alla håll och det gick bara bättre och bättre. Då är det inte lätt att säga att man skiter i det i några år. 

Ni hade också småbarn på den tiden, hon satte aldrig ner foten?

– Nej, inte alls. Men hade vi inte haft barn kanske hon hade stuckit, det är nog inte omöjligt. 

Har hon hintat om det i efterhand?

– Ja, vi pratar om det där ofta. Men det är svårt. Jag var ändå hemma på dagarna som många andra pappor inte var. Då var det kvalitetstid med lek. Så jag var inte bara ett svin.

”Har köpt en elbil”

Vad har hon betytt för dig när det varit som tuffast?

– Jättemycket. Är man ensam och råkar ut för en sjukdom, vilken det än må vara, så tror jag det är mycket svårare. Det är jättebra att ha någon att snacka med och som stöttar en.

Du har tjänat väldigt bra på alla era föreställningar – vad unnar du dig?

– Jag är 66 och har samma kläder som för tio år sedan, de är inte utslitna än. Men jag har köpt en elbil vilket jag kanske inte hade kunnat göra annars. Det är en Tesla som jag har haft i fyra år. Vi bor också nära Ullared och handlar det mesta där.

BUSKISPROFFS Krister Classon, Siw Carlsson, Stefan Gerhardsson och Jöns-Ove Jönsson.

MINA VAL

Rödvin – Öl

– Oj! Jag kör öl först och sedan rödvin till maten. Det är så jävla gott med en starköl i solen. 

Solsemester – Weekend i storstad

– Solsemester om jag får ligga i skuggan. Då känns det som min hustru trivs och kan sola och bada och jag sitta i skuggan och dricka en öl – och sedan lite rödvin till maten. 

Anklever – Kåldolmar

– Kåldolmar! Jag tror inte jag har ätit anklever. Men det låter dyrt och det är onödigt. Om det inte är jättegott, men då får det vara så gott att man avstår lunchen i en vecka.  

Hasse och Tage – Killinggänget

– Hasse och Tage lyssnade jag mycket på som yngre, så jag väljer det. Men jag gillar också Killinggänget, de är fantastiska. 

ANNONS EXTERN LÄNK

Måndagens hetaste match på Oddset: Sverige–Polen. Den som vet mest vinner mest. Till Oddset.

Svenska Spel

Publisert:

LÄS VIDARE

Lyckat nygammalt med Stefan och Krister

ÄMNEN I ARTIKELN

Krister Classon

Komiker

Psykisk ohälsa