Författaren Denise Rudberg: ”Därför gick jag inte på min mammas begravning”

Kerstin Nilsson

Hon har skrivit många spännande böcker.

Men berättelsen om hennes eget liv är både spännande – och djupt gripande.

Författaren Denise Rudberg, 50, gick aldrig på sin mammas begravning – i sin Sommardebut berättar hon varför.

Det är ett Sommar som gör fruktansvärt ont.

helskärm

Denise Rudberg kan inte bara skriva bästsäljare – hon kan prata och fånga lyssnarna också.

Det hon berättar är så djupt personligt – och så smärtsamt – att jag i 90 minuter sitter blickstilla och koncentrerar mig på att inte missa något.

Hon börjar med att berätta om den där eftermiddagen i december 2014, när hon kom hem och bland posten på hallgolvet hittade brevet från begravningsbyrån.

Brevet, som talade om att någon hade dött – en månad tidigare.

Hennes mamma.

Redan där är jag fångad – och kommer att sitta kvar länge efteråt, efter att musiken har tystnat.

Herregud, hur kan det bli så?

Hur kan den så viktiga relationen som den mellan mor och dotter gå så sönder – och sluta så här?

Precis de frågor som Denise Rudberg själv har ställt sig och som hon har försökt hitta svaret på i sin familjs historia, i sin mammas och sina mormödrars – ja, hade hade två, en biologisk och en fostermormor – historia.

En historia av uppbrott och smärtsamma separationer, som gav oläkta sår och eko till kommande generationer.

Där finns svaret, svaret till varför den 15-åriga Denise en sen höstkväll häller ut snabbmakaronerna i vasken, packar en väska – och går tre kilometer till tåget mitt i natten.

För att aldrig mer återse sin mamma.

Exakt vad som hände, vilka ord som yttrades just den kvällen, vad mardrömmen hon hänvisar till egentligen handlade om, varken kan eller vill hon berätta.

Vi kan bara ana.

Men hon var tvungen att gå, hon var tvungen att bryta – för att inte själv gå under.

Flera gånger talar Denise Rudberg, i dag själv mamma, direkt till mamma Doris:

– Jag kommer alltid att sörja det vi inte fick. Det som aldrig blev du och jag, säger hon.

Hon gick aldrig på begravningen.

Det blev ett Sommar istället.

Ett Sommar som kryper in under huden, ett Sommar med den mest delikata musiken, ett vackert, men oändligt smärtsamt Sommar, ett av de bästa jag hört.

När Rod Stewart sjunger ”Sailing” gråter jag.