2000-talets Robin Hood är oförglömlig

Markus Larsson om Michael K Williams

Michael K Williams blev 54 år.

”Omar’s coming!”

När skådespelaren Michael K Williams dog flög de orden över världen.

”Eeeeey yo?”

Omar Little kunde göra en entré.

I första säsongen av tv-serien ”The wire” svänger han runt ett hörn och går nerför gatan. Han har en cigg, en öppen trenchcoat över en skottsäker väst, ett hagelgevär och vad ska du göra åt den saken?

Alla andra flyr och skriker:

”Omar’s coming!”

Omar behöver inte använda hagelgeväret, höja på rösten eller slå in en dörr för att råna Avon Barksdales knarkgömma. Han står bara och röker klart och väntar på att påsen med knark ska kastas ner på gatan.

Det finns fler scener. Som när Omar träffar den välklädda och belästa lönnmördaren Brother Mouzone i en gränd i Baltimore. ”The wire” försökte vara ett verklighetstroget drama om en amerikansk stad men den scenen hade lika gärna kunnat vara ett möte mellan två ensamma revolvermän i en westernfilm.

Dominic West och Michael K Williams ”The Wire”.

Det var i alla fall tanken. Innan den tagningen ville seriens skapare David Simon att skådespelarna skulle studera ”The wild bunch”.

Omar Little var mest hiphop och ”larger than life” av alla i ”The wire”, en Robin Hood för 2000-talet som rånade och plundrade andra gangsters. Och det var Michael K Williams som fick honom att fungera. Han plockade fram det mänskliga i rollen.

Precis som Philip Seymour Hoffman och Katrin Cartlidge ägde han en naturlig intensitet som tog över bilden. Handlingen eller rollernas storlek spelade ingen roll. Man mindes dem ändå bäst efteråt.

Nu är alla döda. Michael K Williams hittades nyligen i sin lägenhet i Brooklyn efter en misstänkt överdos.

Williams, som blev 54 år gammal, var så mycket mer än Omar Little. Den här krönikan hade kunnat handla om Chalky White i ”Boardwalk empire”, Freddie Knight i ”The night of”, ”Hap and Leonard”, ”Lovecraft country” eller filmen ”The road”.

Men ingen behöver heller låtsas som att något annat kommer i närheten av ”The wire”. Tv-serien har i dag blivit ett begrepp som många använder för ett beskriva en typisk snubbe. Den finns i verktygslådan, någonstans bredvid fotboll och de hårda ryggdunkningarna efter en kram. Det är roligt för att det är, ja, ganska sant.

”The wire” satte en standard som få har lyckats följa. De flesta brydde sig inte ens om att försöka.

Det är fortfarande svårt att hitta en tv-serie som verkligen vill visa hur knarket, juridiken, skolorna, polisen, fastighetsmarknaden, svaga fackföreningar och mediernas urholkade ekonomi hör ihop och påverkar människor.

Det är lika svårt att hitta en tv-serie där man 13 år efter att den slutade minns namnet på dussintals karaktärer som håller sig i utkanten. Var finns nästa Proposition Joe?

Eller där en scen på en bänk, i det här fallet en fyra minuter lång dialog mellan Omar Little och polisen Bunk Moreland, betyder mer för en kriminalserie än morden och våldet.

Omar Little var svart, gay och tuffast av alla. Att han tillhör en sexuell minoritet blir aldrig en svaghet i ”The wire”, eller en bärande anledning som påverkar rollens story negativt, eller något särskilt alls.

Också det är pinsamt sällsynt.

I ett galleri över 2000-talets största tv-ikoner borde Michael K Williams hänga bredvid James Gandolfini i ”Sopranos”.