Det är glasklart att Snowden är hjälten

Hjälte eller förrädare? Bäggedera.

Men jag skriver på Amnestys upprop för att benåda visselblåsaren Edward Snowden.

Att Oliver Stone, ständigt radikal och misstänksam mot alla former av maktutövare, står på Edward Snowdens sida i sin nya film ”Snowden” är glasklart. Varenda bild och varannan replik ­signalerar ”hjälte”.

Filmen, som är bra men inte jättebra ­eftersom Stone är onödigt dämpad, ­berättar historien om tidernas kanske största visselblåsare från början till slut. Hur det unga och svinbegåvade data­snillet börjar jobba inom USA:s underrättelsetjänster och får mer och mer tillgång till information och högre säkerhetsnivåer.

Till sist, år 2013 när han är 29 år gammal, blir han illamående av vad han ser. Det visar sig att NSA och CIA spionerar mer på amerikanska invånare än på terrorister och främmande makt. Vem som helst kan bli avlyssnad via datatrafiken, det finns inga spärrar, inga godkännanden från domare - det är bara att koppla in sig i folks hem. För nationens säkerhet. För ”kriget mot terrorism”.

Snowden ser sig som patriot och vet vad han gör när han läcker informationen till Washington Post och brittiska The Guardian på ett hotellrum i Hongkong. Han vet att han aldrig kommer att kunna åka hem. Och än i dag är han på flykt, i Ryssland.

Politiker och myndig­heter i USA anser att Snowden är en landsförrädare. Och utan tvekan bröt han mot lagen när han läckte säkerhetsklassad information. Snowden visste det när han läckte med motivet att statligt spioneri på egna medborgare inte är förenligt med ett anständigt samhälle och hans republikanska ideal.

Svår fråga. Lätt fråga. Det finns, vilket filmen understryker, en intressekonflikt mellan frihet och säkerhet. Det är lätt att tycka, liksom Amnesty International som just påbörjat ett upprop för benådning, att han är en hjälte. Det är också lätt att förstå att en säkerhetstjänsts arbete blir omöjligt om spioner läcker uppgifter om arbetsmetod.

Och det är också lätt att få för sig - om man tror sig ha ”rent mjöl i påsen” - att staten gör vad som krävs för att skydda medborgarna. Men hur ska vi kunna lita på att intrången inte missbrukas? Det går inte. Bevisligen ljög myndigheterna även för politikerna om massavlyssningen. Nästa gång är det du som avlyssnas. ­Nästa gång har vi en totalitär Orwell-stat, vilket filmen påpekar ivrigt.

Men bara för det är det inte möjligt att underlåta att åtala honom. Om utrikesminister John Kerry, som kallat honom förrädare och ynkrygg, plötsligt skulle signalera ändrad ­inställning skulle han godkänna säkerhetsläckor och bli nedsablad av politiska motståndare. I lagens ögon är Snowdens brott solklart. Det krävs politiska beslut för att rädda honom från isolationen i Ryssland.

En riktig soppa. Men att Snowden är en hjälte är självklart. Han offrade sin ­frihet för det amerikanska folket utan ­någon egen vinning, tvärtom.

Jag tänker skriva på Amnestys upprop för att göra det lilla jag kan för hans enda lilla chans, som jag ser det. Och det är ett mycket kort gyllene tillfälle efter president­valet den 8 november tills Trump eller Clinton flyttar in i januari.

Att Barack Obama under sina sista ­dagar på presidentämbetet benådar ­Edward Snowden. Kör hårt, Obama.

Fråga Fredrik

Men du, Virto... Det här med att Bruce knappt ens dricker alkohol? Stämmer ­dåligt. Jag har själv vänslats med en snapspackad och kramig Springsteen 2005. De sju snapsarna gjorde honom glad, lite sentimental och oväntat pigg på att kela med Aftonbladets team (Stefan Mattsson och jag). En oförglömlig skärgårdskväll.

Svar: Söderström! Du är störst. Tänk att ha krökat med bossen. Jag står korrigerad och naken.

veckans ...

BABE. Pär Lernström. Inte bara ursöt utan med ett fint patos också. Nu har varuhuset NK tagit bort en bisarrsmal skyltdocka efter TV4-programledarens instagramupprördhet.

TV-SERIE. Den är långsam, orättvis och humorlös - ändå är det svårt att slita sig från ”Quarry” på HBO Nordic eftersom den utspelar sig i ett svettigt Memphis 1972 där ­beställningsmorden ständigt avbryts av bourbon, sex, otrohet och Otis Redding-soul. En förträfflig tids­resa till det Vietnamkrigs­deprimerade södern.

LÅT. ”Ny drog”, Hurula. Hur många gånger har jag skrivit om Hurula? Varför blir han aldrig ­riktigt stor? Okej, han är lite för skev, lite för taggig, lite för svår men han förtjänar minst halva Håkan Hellströms ­yngre publik.

FÖR ÖVRIGT. Björn Skifs mystiskt höga b­lodtryck är bekymmersamt. Skifs är Sveriges främsta rocksångare, ever. Krya på dig, oogachakka.

MAT-TV. ”Chef’s table - Frankrike”, Netflix. ­Slarv­igare och billigare än ­originalserien men kuli­nariskt fantastisk.