En kärlekshistoria som jubilerar – fyller 50 år
Regissören Roy Andersson om sin filmklassiker
Uppdaterad 2022-03-21 | Publicerad 2020-04-25
Det har gått 50 år sedan Roy Anderssons klassiker ”En kärlekshistoria” hade premiär.
Nu ser filmens båda stjärnor Rolf Sohlman, 66, och Ann-Sofie Kylin, 64, tillbaka på filmen som de blivit påminda om hela tiden sedan dess. Och på ”romansen” som inte alls blomstrade i verkligheten.
– Alla tror vi kom bra överens, så var det inte alls. Ann-Sofie var så jävla ung, ett och ett halvt år är en oändlighet i den åldern, säger Rolf Sohlman.
24 april 1970. Regissören Roy Andersson hade nyss fyllt 27 år när ”En kärlekshistoria”, hans debutfilm, hade biopremiär. ”Filmen gör honom redan i starten till en filmdiktare att räkna med”, skrev Aftonbladets filmkritiker Jurgen Schildt (1923-1990).
Den skulle så småningom ses av över hela 700 000 personer på bio och bli uttagen till Berlins filmfestival.
”En riktig retsticka”
Både Rolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin är förstås oerhört stolta över filmen. Har hållt kontakten med Roy Andersson och jobbat med honom igen. Men de har också kluvna känslor inför en hel del kring filmen. Och för varandra – på den tiden, alltså.
– Från och till kom Rolf och jag bra överens, men jag minns också att jag ibland var sur på honom. Han var en riktig retsticka, säger Ann-Sofie, som var 13 år när filmen spelades in.
– Hon var 13, men skulle fylla 14, det är väldigt noga i den åldern. Vi kom inte särskilt bra överens. Vet inte om vi tyckte om varandra speciellt mycket. Hon var så jävla ung i förhållande till mig. Ett och ett halvt år är ju en oändlighet i den åldern, säger Rolf, som var 15 år då.
Två år senare kom de betydligt bättre överens, när de filmade ihop i Jan Halldoff-serien ”De hemligas ö”.
– Redan då hade vår relation normaliserats, säger Rolf.
”Fick ha lite småtricks”
Roy Andersson, 77, säger i dag att han snabbt fastnade för Rolf och Ann-Sofie i samband med provfilmningarna. Fast att man lite grann först tvekade inför att hon var så ung. Han minns också tonåringarnas inte alltid så varma känslor för varandra.
– Ibland kändes det ju nästan som att de hatade varandra. Man fick ha lite småtricks för sig för att få dem på bra humör. Och båda två var medvetna om sitt ansvar. De tog det på allvar, när kamerorna väl startade.
– Att i den åldern få ett sommarjobb där man tjänade mycket mer än att stå på lagret i Konsum och dessutom få gratis lunch, det var ett lätt val. Att agera framför kameran… jag tror bara vi gjorde som Roy sa, svårare än så var det inte. Fast att bli ihopkopplad med en annan tjej, den situationen var man ju inte van vid, säger Rolf om inspelningarna.
– Kärleksscenerna tyckte man ju var pinsamma, minns Ann-Sofie.
– Något som var lite speciellt var ju att det var första gången man fick en relation till vuxna människor som inte var släktingar. Det funkade väldigt bra, med Roy, Kalle Boman (som producerade ihop med Waldemar Bergendahl) och alla andra, säger Rolf.
Blev vän med Anita Lindblom
Ann-Sofie Kylin fick ett nära förhållande till Anita Lindblom. Hon var då några år över 30-strecket och en av landets populäraste och mest omskrivna sångerskor. Hon gjorde ett tiotal filmroller, men ingen som är i närheten av hennes djuplodande porträtt av Eva, moster till tonårstjejen Annika.
– Roy och hela teamet utstrålade bara väldigt mycket värme och ödmjukhet. Anita Lindblom var min favorit. En vuxen kvinna att identifiera sig med. Tuff och självständig, men också varm och rar. Hon snackade med mig som om jag vore en kompis. Vi hängde mycket, säger Ann-Sofie.
Var det inte under den här perioden hon hade sitt stormiga förhållande med proffsboxaren Bo Högberg (1938-2005)?
– Jo, det var samtidigt. Men det enda jag märkte av det var efter sista inspelningsdagen, de där slutbilderna i gryningen, när alla går och ropar efter John, min pappa i filmen, som tros vara försvunnen. Klockan tre på natten var vi färdiga. Då kom Bosse i en stor bil, jag tror det var en Mercedez, och hämtade Anita. De skulle omedelbart köra till Tyskland. Han hade skattemyndigheterna efter sig, sas det i alla fall, jag vet inte om det var sant.
”En önskedröm”
När filmen hade premiär, förändrades både Rolfs och Ann-Sofies liv. De, mest Ann-Sofie, fick erbjudanden om nya roller.
– Det fanns bara två kanaler på tv. Ännu mindre utbud för ungdomar. Och så kom en film om ung kärlek, för unga människor. Alla i den generationen kände sig väl sedda då, säger Ann-Sofie.
Roy Andersson hade plockat en del från sitt eget liv till filmen.
– Alla de där släktingarna som träffas vid olika tillfällen, det är absolut plockat från egna erfarenheter. När det gäller tonårsromansen så… lite grann, kanske. Eller snarare en önskedröm om hur det skulle ha varit (skratt).
Ann-Sofie hade svårt att förlika sig med kändisskapet.
– Det var ett ständigt tjatande, det kändes som att jag inte fick utvecklas som jag ville, det var som att jag fick sitta i en för snäv bur, alla ville jag skulle vara som Annika, men det enda vi hade gemensamt var ju utseendet och möjligtvis den blygsamma framtoningen, säger hon.
Beundrarbrev från Japan
När hon i dag träffar nya bekantskaper eller arbetskamrater, kommer så småningom, förr eller senare, alltid ”En kärlekshistoria” på tal. Och Ann-Sofie får berätta, med stolthet.
Rolf Sohlman får fortfarande ibland beundrarbrev ända från Japan.
– De skickar kort från filmen och vill ha en autograf. Jag skickar även tillbaka ett kort på mig och barnbarnen och skriver: Killen du såg i filmen, han finns inte mer (skratt).
Roy Andersson säger att han nästan dagligen på ett eller annat sätt blir påmind om filmen. Han försöker förklara varför den har överlevt så bra.
– Jag var då väldigt inspirerad av den underfundiga humorn i den tjeckiska filmvågen, särskilt Milos Forman-filmen ”En blondins kärleksaffär” (1965). Kanske hittade jag samma träffsäkra tonfall i detaljerna. Och så ungarnas charm, förstås.
– Jag måste nog säga att det kanske är min bästa film, trots allt, efter alla dessa år. Den har någonting som de nya filmerna kanske inte har. Någon jävla frisk attityd, spontanitet och lätthet. Jag är glad att så många unga människor i nya generationer älskar den.
Rolf Sohlman i dag:
Fortsatte skådespela lite grann för åtskilliga år sedan, men mer jobbat som regissör, manusförfattare och producent. Startade produktionsbolaget Jarowskij. Sitter numera i styrelser för fastighets- och hotellföretag, är delägare i en krog och driver produktionsbolaget Pampas. De gjorde ”Hamilton” till TV 4 och förbereder en andra säsong.
– Vi ska också gripa oss an Jan Guillous bokserie ”Det stora århundradet”, hans romanserie om tio böcker om 1900-talet. Det finns stort intresse från Sverige, Norge och Tyskland.
Ann-Sofie Kylin i dag:
Fortsatte skådespela på film, tv och teater, men säger att det händer ”rätt sällan” numera. Hon var bland annat med i Kanal 5-serien ”Helt perfekt” och Peter Magnusson-komedin ”Tillbaka till Bromma”. Hade även en liten roll i Roy Anderssons Venedig-vinnare ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Nu frilansar hon som konstpedagog på Polis-, National- och Zorn-museet.
– Men nu är alla stängda. På Polismuseet jobbar jag lite med digitala produktioner, läser in poddar om olika grejer.