Filmdebuten blev Hoberts räddning

När Nina Hobert började filma sin vän Julia upptäckte hon plötsligt vad hon saknat hos sig själv. I prisade dokumentären ”Julia & jag” söker två unga kvinnor efter ett sätt att finnas till.

I slutskedet av en depression kan den dubbelbottnade känslan av att inte vilja bli frisk infinna sig. Den som är sjuk ser bara en enda utväg – den att inte längre vilja leva.

Så var det för långfilmsdebuterande Nina Hobert. 2017 hade hon länge befunnit sig i en djup depression och hade bestämt sig: Livet skulle inte fortsätta, men innan det tog slut skulle hon filma sin nära vän Julia.

– Jag hade verkligen bestämt mig för att jag inte ville fortsätta livet och det här skulle bli min avskedsfilm. Det var viktigt för mig att lämna någonting av konstnärligt värde efter mig, enligt en slags konstig lojalitetsprincip gentemot livet, säger Nina Hobert.

Döden i backspegeln

Men ödet ville annorlunda och arbetet med ”Julia & jag” blev i stället Nina Hoberts räddning. En dags filmande blev till en vecka, som blev till en månad och slutligen år. Och med tiden skedde en subtil förskjutning i Nina Hoberts drivkraft: I stället för att göra en film för att avsluta livet ville hon fortsätta leva för att kunna avsluta filmen.

– Jag har haft döden i backspegeln under hela arbetet med filmen. Annars hade jag aldrig vågat. Hade jag vetat att jag skulle presentera det här projektet för någon i framtiden hade jag aldrig genomfört det, jag är inte lagd åt det hållet. Det var bara en fråga om att jag ville lämna något efter mig.

”Julia & jag” följer den excentriska och karismatiska vännen Julia Werups liv och kamp för att ta sig ur ett missbruk. Men lika mycket handlar den om Nina Hobert, om hennes sökande efter ett svar på varför hon inte längre vill finnas till. Genom vilsenhet, självhat och resor ut i världen söker de båda väninnorna efter rätt sätt att finnas till på. Deras identiteter som barn till framstående kulturmän (filmregissören Richard Hobert och författaren och musikern Jaques Werup) nagelfars också.

Men att vara så självutlämnande är inte en fråga om mod, enligt Nina Hobert. Snarare ren och skär överlevnadsinstinkt.

– Jag kan inte identifiera mig med att filmen skulle vara modig. Om någon blir jagad av en isbjörn handlar det ju inte om att ha självdisciplin för att springa därifrån, för vad är alternativet? Att bli uppäten? Det var lite samma sak för mig – jag hade inget alternativ, säger hon.

Etisk kompass

Samtidigt infann sig ett slags etisk kompass. Om Nina Hobert skulle lämna ut Julia Werup måste hon också lämna ut sig själv, och det var viktigt att ”Julia och jag” inte skulle bli en film som profiterar på någon annans psykiska ohälsa. Och om Julia Werup inte hade tyckt om filmen hade den aldrig visats för någon annan.

– Den skulle aldrig någonsin visas om hon inte hade känt sig 100 procent trygg. Men hon är så stolt och glad och tycker att den är vacker och äkta, och att hon tycker om den är det viktigaste av allt i det här, säger Nina Hobert.

I ”Julia och jag” upprepas återkommande frågorna ”Vart är vi på väg?” och ”Vad är meningen med allt det här?”. I dag har Nina Hobert delvis hittat svaret.

– Jag har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att försöka bli någon annan, och med filmskapandet kan jag lägga ned den kampen och i stället vara den jag är. Jag kan använda mina egendomligheter till att skapa i stället. Den meningen har jag hittat, säger hon.

Ge hopp

När filmen, som tidigare i år vann priset Nordic Dox award på dokumentärfilmfestivalen Cph Dox, nu ska visas för en större publik hoppas Nina Hobert att den ska ge kunna ge hopp till andra:

– Min förhoppning är att filmen ska kunna fylla de människor som behöver det med en stark känsla av att de inte är ensamma. Att det finns kapacitet i alla ögonblick i livet, i alla tillstånd. De är inte en transportsträcka till någonting bättre, alla tillstånd är lika mycket värda och fyller en funktion i livet.