Förtal och filosofi hos hypnotisk Lars Norén

I huvudet på en dramatiker Eva Röse, Heidegger, Hitler, Herakleitos, Benny Andersson, och originalutgåvan av ­Velvet Undergrounds Andy Warhol-skiva är alla omskrivna i Lars Noréns dagbok. Förvisso inte skådespelerskan Eva Röse, men hennes namne.

Är inte färdig än, frågan är om jag kommer bli färdig. 1500 tätt skrivna sidor. Eller 1600, kanske 1700. Ingen paginering, inga kapitel, inga utgångar, inga frågetecken. Aldrig frågetecken, det är roligt. En ordström som aldrig tar slut, den kommer aldrig ta slut. Det går inte att slöläsa. Du kan möjligen hoppa lite när han orerar ­ännu en gång om Heidegger och Herakleitos men bara möjligtvis för risken är att du missar något skarpt som Samuel Beckett ­skrivit. Det är en hypnotisk text Lars Norén skriver, i hans senaste vita dagbok som ­under sommarens läsning blivit gråsvart av smuts. Det händer egentligen inget men samtidigt allt. Dramatikern handlar på ­Picard. Åker buss 4. Pratar med Bobo. Samtiden genom den vänstra övre kulturelitens raster, mellan Söder och Norrmalm. Det nedriga Lars skriver i sin bok skulle jag ­aldrig kunna skriva här. Pressetik. Han ­tigger pengar till Folkteatern av Benny ­Andersson, som ­säger nej. Dotterns fötter ligger på hans huvudkudde. Ett liv, stort liv, större än de flestas. Dockan Eva Röse som dottern är så förtjust i. Hur gav barnet det namnet. Kopp kaffe på Non Solo. Ännu ett felstavat kändisnamn. Jag tror att Lars ­bedömer ­alla utifrån politisk åskådning. Han lågaktar varje borgare och liberal och uppskattar socialisten. ”En dramatikers dagbok 20132015” är att se in i en själ, nå, ett liv i varje fall. Han tar en fika till, läser något han avskyr. Träffar någon. Köper torsk. Är kring 70 år. Förtalar kända skådespelare mer sällan än tidigare. Hänger ut okända skådespelare som han arbetat med. Det där berör mig illa. Kända skådisar, P1-profiler och de Dagens Nyheters ledar- och kulturskribenter han älskar att förakta kan ­hantera att piskas av Lars Norén. Det ­ingår i jobbet. Men en enkel ängslig skåde­spelare. Tänk att ha en intim och öppen ­relation till sin regissör och sedan, några år efteråt, få se hela den förtroligheten ­uthängd. Som jag förstår det ändras ­namnet till sist men alla i branschen vet. Övertrampen bidrar till läsningens storhet. Tråkigheten förbyts till en person som upplever sin text viktigare än människor. Politiskt håller jag med Lars om nästan allt. Namnet på sitt barn vägrar han byta trots att frun kräver det. Allt redovisas i dag­boken. Kanske. Till skillnad från Karl-Ove Knausgård rockiga dagbok utesluter ­Norén. Det märks. Det känns. Är det ­möjligt att skriva så många ord och ändå ha extramaterial på lager. Ja säkert. Ofta Hitler. Han äger ­Velvet Undergrounds bananskiva i original. Detta är den tredje astjocka dagboken Norén ger ut. Den ­första, den svarta, läste jag på Kanarie­öarna, kring nyår 2008 ­måste det varit, och handlade om åren 2002-2005. Även den trodde jag ha läst varje ord i men sedan sa en kompis att Norén skrivit om mig och det hade jag missat. Jag hade ­zoomat ut. Det är lätt hänt. Att läsa Lars ­Noréns dagbok är att befinna sig i ett vitt stadslandskap, havremjölk överallt, risk för ­snöblindhet. Den här krönikan är inget ­ambitiöst försök att härma Lars Noréns stil. Andra delen, den bruna 2005-2012, kom 2013 och ligger fortfarande på byrån i sovrummet, 100-200 sidor kvar att läsa. Man blir aldrig färdig med Lars Norén.

veckans ...

BABE. Håkan Hellström. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det är många ljudkollage och fina bitar som heter ”Ingen oro, tjabo!” och ”Jag utan dig”. Måste lyssna mer på nya albumet ”Du gamla du fria” för att kunna säga vad jag tycker. Återkommer. Det här är spännande.

FILM. Brittiska BBC har listat de 30 bästa filmerna sedan år 2000. Ruskigt cool lista med moderna klassiker. I topp ligger ”There will be blood” (Paul Thomas Anderson, 2007), ”In the mood for love” (Wong Kar-wai, 2000) och etta ”Mulholland drive” (David Lynch, 2001). Läs och hyr!

SOMMARLÅT. ”Bara få va mig själv” med briljanta Laleh var sommaren 2016, alla älskade den. Jag, barnen, grannarna, ”Allsång på Skansen”, alla!

DOKUMENTÄRFILM. ”Speglingar”, Sara Broos, som gjorde den gulliga Lars Lerin-filmen ”För dig naken” är här ute på farligare vatten - relationen med sin mamma, den stensäkra konstnären Karin Broors. ”Speglingar” är snygg, rolig och konst­närlig, förstås. Går upp på fredag.

ESS. Sanna Nielsen. Nästan för perfekt programledare för ”Allsång på Skansen”, det fanns absolut inget att reta sig på.

PS. Läs gärna tevevserie-matrixen nedan men kom ihåg: Över allt svävar ”Ray Donovan” på HBO Nordic. Avsnitt sex i säsong fyra var i klass med när Jed Bartlet fimpade på Gud och kyrkan i ”Vita huset”, wow tv-seriemagi.