”Patman” har huvudroll i tidernas avsnitt av ”Mästarnas mästare”
Kristoffer Bergström: Fem plus!
Det här var måste ha varit ett av tidernas bästa avsnitt av ”Mästarnas mästare”.
Det tyngsta belägget för det?
De gjorde orientering till en underhållande tv-sport.
Hörde ni att han sa ”Patman”?
Patrik Järbyn har gett sig själv ett superhjältenamn och nu kan jag inte tänka på annat. Jag vill ta efter den gamle fartfantomens exempel och i förbifarten referera till mig själv som något övernaturligt och heroiskt.
I ett avsnitt tätt som osmium stack ändå Patmans irrfärder i den spanska bushen ut. Han var inte en ravin bort utan två, på ett avstånd så fjärran från civilisationen att Portugals gränspolis måste ha osäkrat vapnen.
I mål på stadsorienteringen var han tvåa. Benen lyste rödstrimmiga som om två rasande lodjur spelat luffarschack med klorna på dem. Den konspiratoriskt lagde boråsaren ville också ha det till att någon plockat bort hans märke från en kontroll, bara för att upplysas om att han råkat springa till samma plats två gånger.
En boxare som inte kunde läsa kartor
– Det var några hus i början. Sedan var det inga mer, sa han om snedseglingen.
Det var en höjdpunkt i ett veritabelt bergsmassiv till tv-timme, som öppnade med att Antonio Lindbäck vann nattduellen, följdes av att Micke Leijnegard hade clownbyxor och att Ola Lindgren uttalade vurpa som vööpa. Gud så han vööpade, duns duns, så var han ute.
Vi serverades skrällar (Sofia Loft vann en simgren som Antonio Lindbäck kom sist i), mobbnings-tv (en fasansfull gren som gick ut på att gruppen skulle trycka ner den som låg sist), ett bedrövligt arrangerat samtal om kroppshets, en jaktstart som injicerade dramatik och en boxare som inte kunde läsa kartor.
Så här ska mästarna se ut
När satt du senast på nålar under en tv-sänd orienteringstävling? Nä just det, det här var en mästerlig produktion från början till slut och det enda värt att diskutera efteråt är hur nivån kan vara så ojämn över en säsong.
Från att ha legat på två stadiga plus i sju avsnitt så skuttade betyget rakt upp på femman ikväll. Att slippa minnesfilm kändes som en befrielse. Att tävlingarna gällde något och inte bara dukade för nästa vecka eller ledde till återkval skärpte allvaret.
Det tål att tänkas på om man ska ha fler deltagare och kortare filmer för att driva upp tempot i första halvan av vårens program.
För det är såhär ”Mästarnas mästare” ska se ut.
Det tycker iallafall Supertoffer Bergstrong.