Mejla

Markus Larsson

Måneskin är en bluff

De nöjer sig med att vara pinsam talangtävlingsrock

Måneskin.
Måneskin.

NÖJE

Jag har sett rockens framtid.

Och det är inte Måneskin.

Visst fanns det skandaler även i årets Eurovision song contest.

Många tycker säkert att den största var de sex diskade jurygrupperna. De hade helt enkelt försökt att mygla fram sina länders bidrag.

Må så vara.

Men frågan är om inte Måneskin och låten ”Supermodel” var värst.

Det italienska rockbandet med det danska namnet vann ifjol. På ett sätt var vinsten rätt kul. Det var det slamrigaste som har lyckats i Eurovision sedan Lordis gummi ’n’ roll.

Sedan skadade det säkert inte att bandets sångare är en livs levande Adonis. Han är kattmynta för alla kön.

Som Henrik Schyffert sa i en ståupprutin om tävlingen:

”No fuck, no points.”

En gammal sanning som kan broderas in på en kudde. Den gäller fortfarande för 95 procent av bidragen. Människans banala beundran av skönhet är en evig tonartshöjning.

Finns goda skäl att ta en eventuell renässans med en nypa konfetti

Till skillnad från många andra vinnare genom åren försvann inte Måneskin så fort tv-programmet var slut. De har i stället blivit ett av samtidens största rockband.

Måneskins cover på The Four Seasons hitsingel ”Beggin’” från 1967, som de gjorde på italienska ”The X-factor” 2017, har strömmats över en miljard gånger. Gruppens namn står högt upp på affischer i USA och Europa, däribland Lollapalooza i Stockholm.

Det har kläckt teorier om att rocken är på väg tillbaka efter att ha legat på is i åratal, kommersiellt sett. Rock i betydelsen distade gitarrer, bör kanske tilläggas.

Ända tills gitarrocken skapar en lika stor och global upphetsning som Kendrick Lamars senaste och fabulösa hiphopalbum ”Mr Morale & The Big Steppers” finns det goda skäl att ta en eventuell renässans med en nypa konfetti.

Måneskin låter alldeles för ofta som att en gullig kattvideo på Youtube gör en halvdan cover på Jane’s Addiction. Ett tveksamt fenomen från 2000-talet möter en lika tveksam version av rock från 90-talet. Resultatet? Tveksamt.

Ett intryck som förstärktes av bandets mellanakt under årets final av Eurovision.

Åh, kära nån.

De spelade bland annat sin nya singel ”Supermodel”, ett samarbete med Max Martin. Att låten börjar med riffet från Nirvanas ”Smells like teen spirit” är väl en sak. Med tanke på att originalet nyligen fyllde 30 år är det kanske dags att någon återanvänder delar från den i ett annat och minst sagt främmande sammanhang.

Den substanslösa elefantkyrkogården dit dålig musik går för att dö

Men resten lät som Maroon 5. De flesta vet vad det betyder. Maroon 5, med sångaren Adam Levine i spetsen, är den substanslösa elefantkyrkogården dit dålig musik går för att dö.

Måneskin hann även med en kort cover på ett av Elvis Presleys paradnummer ”If I can dream”, men den behöver verkligen aldrig nämnas igen.

Att Mikas mellanakt, som bestod av ett perverst överflöd av daterad contentbyråfunk, gjorde ett starkare intryck är något som borde oroa Måneskin.

Om de fortsätter göra låtar som ”Supermodel” har de inget med rockens framtid att göra.

De nöjer sig med att vara pinsam talangtävlingsrock.

Förr i tiden hade det kallats för en bluff.

ANNONS

Fynda produkter från IDUN Minerals! Just nu 20% rabatt på populär makeup, hudvård och hårvård.

Extern länk från Apohem

Köp här!

Av: 

Markus Larsson

Publisert:

LÄS VIDARE

LYSSNA: Bruce Springsteens bästa konserter i Sverige

ÄMNEN I ARTIKELN

Måneskin

Markus Larsson