Torgny Lindgren skrev historier fyllda av förundran inför mänskligt beteende

Jens Peterson

Torgny Lindgren var en fantastisk berättare.

Han kunde hålla långa texter i minnet. Bibliska berättelser och västerbottniska skrönor med djupa rötter i en muntlig tradition.

Fenomenalt fångad i en av hans bästa romaner, ”Ormens väg på hälleberget”, som också blev en stark film

Det var Bo Widerberg som gjorde spelfilm av ”Ormens väg på hälleberget”, med en oförglömlig Stellan Skarsgård som den otäcke handelsmannen. Karl Orsa tar över efter sin far med att sexuellt utnyttja bygdens fattiga kvinnor i flera generationer.  En annan av Lindgrens romaner, ”Till sanningens lov”, blev den mindre oförglömliga filmen ”Kommer du med mig då” 2003.

Och kanske var Torgny Lindgrens böcker mest gjorda för att läsas eller höras. Inte självklart underlag för långfilmer. De byggde på ord, inte bilder.

Den fattiga landsbygden en magisk litterär källa

Romanen ”Ormens väg på hälleberget” fångar läsaren med sitt originella språk. Det är Västerbotten på 1800-talet, det är dialektalt, stavat som talspråk och berättat av Bibeltroende bonden Jani, född 1849, som inte verkar ha allt klart för sig.

Så här:

”Jag ska draga alltihop för dig Vårherre, från början och till slutet och sedan ska jag fråga dig om detta som jag icke förstår.”

Kapitel för kapitel framträder ett mönster för läsaren. I språket. I det muntliga berättandet.

Det var i den traditionen Torgny Lindgren växte upp i Västerbotten, i byn Raggsjö utanför Norsjö med föräldrar och mormor som var skicklig på att dela med sig av saker de hört. De som kunde trollbinda trakten med sina historier var förebilder.

Han visade, med kolleger som P-O Enqvist och Sara Lidman, att norra Sveriges fattiga landsbygd var en magisk litterär källa. Vemod sida vid sida med humor, som i ”Pölsan” från 2002.

Torgny Lindgren skrev för hand, och hade hela boken klar i huvudet innan han började. Hade tänkt ut mening för mening och kunde tjocka partier av böckerna utantill. Det var så de duktiga berättarna i hembygden skolade sig. De mindes, de putsade på sin historia. Torgny Lindgren tänkte och tänkte, skrev ner och skalade bort. Medan han tänkte la han patiens och sa att han slet ut tio kortlekare om året.

Skriva för hand. Odla. Laga mat. Lägga patiens. Torgny Lindgren använde sina händer.

Han föddes 1938 och försörjde sig som lärare innan han blev författare. Han utbildade sig i Umeå och arbetade som lärare 1959 - 1974, först i Storfors och senare i småländska Vimmerby där han bodde i många år.

Historier fyllda av förundran

Han debuterade som poet 1965 och gav ut några diktsamlingar innan novellsamlingen ”Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade” kom 1973. Han publicerade flera romaner under 1970-talet, och det stora genombrottet kom med ”Ormens väg på hälleberget” 1982.

1991 blev han invald i Svenska akademien där han efterträdde Ture Johannisson.

Han var som ung verksam som socialdemokratisk politiker och blev i vuxna år katolik. Men i hans romaner växer berättelser som inte går att stoppa i någon låda av politisk eller religiös sort.

Det är historier fyllda av förundran över mänskligt beteende på olika platser och i olika tider.  Det är som det är, som det suckande upprepas i ”Ormens väg på hälleberget”.

En unik röst har tystnat, men de tidlösa berättelserna förs vidare.