Bourdain skulle ha älskat grillkiosken i Kiruna
KIRUNA. Finns egentligen bara ett gatukök jag vill besöka igen innan jag dör.
Det heter Empes.
I veckan var det två år sedan den amerikanska kocken och kosmopoliten Anthony Bourdain tog livet av sig i Frankrike.
Han blev rockstjärna tack vare boken ”Kitchen confidential: en kocks bekännelser” från år 2000. Genom sina matprogram, exempelvis ”No reservations” och ”Parts unknown”, blev han något annat.
Att kalla tv-serierna för matprogram är missvisande. De var lika ofta reseskildringar och, med tiden, politiskt laddade debattinlägg.
Bourdains specialitet var de små gatuköken och våffelhusen som inte syns i några reseguider. Unika ställen med unika recept som bara lokalbefolkningen känner till.
Jag inbillar mig ibland att han skulle ha älskat Empes i Kiruna. Grillkiosken är en lokal hjälte. Det har varit ett hem för trötta gruvarbetare som inte kan sova efter nattskiften eller packade skönandar som borde gå och lägga sig efter krogen sedan 1945. Stora delar av menyn skulle dessutom få en dietist att ge upp, fly landet och skaffa sig skyddad identitet.
Det var en kyrka av flott och fett där alla var välkomna
Läget är perfekt. Empes ligger precis nedanför stadshotellet Ferrum. Det är med andra ord krypavstånd mellan baren och köksluckan. Avståndet har varit direkt nödvändigt, både för kioskens inkomster och kundernas hälsa. Många fyllskallar har trots allt kravlat sig dit på alla fyra.
När jag växte upp i Kiruna var Empes en kyrka av flott och fett där alla var välkomna. Oräkneliga krogkvällar slutade under de glödande värmeslingorna på vintern. Kön var inlindad i stora moln av brandfarliga andedräkter. Det var sista chansen att absorbera alkoholen innan man pulsade hem med dressing på skorna och smält ost i mungipan.
Den tålmodiga personalens förmåga att begripa kundernas beställningar upphörde aldrig att förvåna.
”Gaangmreeeummmph.”
”Nämen tjena, Reine. Då var vi här igen. En 150-grammare med ost, inga problem.”
”Scccchvorrggh. Sssshtischmero.”
”En souvastallrik med strips och Trocadero. Var det allt?”
När jag besöker Empes efter vårens omtalade gruvskalv känner jag inte igen mig. För fem år sedan byggdes kiosken om. I dag är det en norrländsk, USA-inspirerad diner där man till och med kan sitta inomhus. Väggarna pryds av lokapatriotiska seriestrippar. Det är tidigt på söndag, men lokalen fylls på snabbt.
Varken Empes eller maten har förlorat sin soul. Personalen kommer aldrig börja kalla sina kunder för ”maestro”.
En symbol för hur inget varar och allt förändras
En av paradrätterna, souvastallriken med rökt och saltat renkött, kan fortfarande fälla en myskoxe. Medan jag tuggar ersätts sorlet av smakminnen från när jag var nydumpad eller nyförälskad, ledsen eller överlycklig, ensam eller med armarna runt en trött kompis som för tillfället förlorat talförmågan. I stället för musiken i högtalarna hör jag hur ”Live is life” med Opus dånar uppifrån Ferrum. Na na nana naaa.
Empes ligger i vägen för gruvbrytningen och kommer flytta till ny lokal inom några år. Innan det sker borde grillen kulturmärkas. Den är en central del av Kirunas värme och själ. På ett annat sätt är den redan en symbol för hur inget varar och allt förändras.
Innan kioskens fader Ernfrid ”Empe” Fastberg från Sala byggde om den nuvarande byggnaden till ett gatukök var det en tidningskiosk.