Mest synd om hunden i ”A star is born”

”A star is born” har tagit världen med storm.

Men det är som att titta på en ihålig sockerbit.

För den som bryr sig om hur musik skildras på film finns det all anledning att vara orolig.

Nästa vecka har ”Bohemian rhapsody” biopremiär. Det är en film om rockbandet Queen och gruppens sångare Freddie Mercury.

Och om den meningen inte fick dig att somna så känn på den här:

I trailern springer skådespelaren Rami Malek, mest känd från tv-serierna ”Mr Robot” och ”The Pacific”, omkring med en lösmustasch och säger saker som:

”Roger, there’s only room in this band for one hysterical queen.”

Anledningen att fiktiva spelfilmer om rockstjärnor nästan alltid riskerar att misslyckas beror på att rockstjärnan i sig är ett gigantiskt hitte på. Fenomenet är i dag lika trovärdigt som Harry Potter, oavsett om karaktären heter Bob Dylan, Lana Del Rey eller Keith Richards.

Ingen science fiction eller skönlitteratur i världen kan överträffa det som redan har diktats om våra mest älskade rockstjärnor i tidningar, tv och otaliga dokumentärer.

Det blir för det mesta en töntig maskerad.

”A star is born” ingår inte i kategorin rockbiografier. Men precis som filmer om olika rockartister passar den vår nykonservativa tid perfekt. Biosuccén är en nyinspelning av ett original som hade premiär på 30-talet. Den vill inte berätta något nytt – den vill berätta något som vi redan känner igen.

Egentligen finns det många rätt med ”A star is born”.

Den har ett varmt hjärta och Lady Gaga är imponerande som nattklubbsångerskan och oupptäckta talangen Ally Campana-Maine.

Rollen känns specialskriven för henne. I verkligheten slog också Gaga, eller Stefani Joanne Angelina Germanotta, igenom när hon började uppträda på nattklubbar och burleskshower i New York.

Det krävs också en riktig artist för att göra alla musiknummer trovärdiga. Annars måste publiken krypa ihop i fosterställning bakom marknadens största skämskudde.

Vad vore exempelvis gamla blockbustern ”Bodyguard” utan Whitney Houston och hennes cover på ”I will always love you”?

Men den naturliga följdfrågan blir naturligtvis om man också vill se och höra Bradley Cooper sjunga oduschad countryrock i cowboyhatt?

Nej, verkligen inte.

”A star is born” är Coopers regidebut. Han levererar ett gammaldags filmberättande inspirerat av ett Hollywood som blivit alldeles för upptaget av sin egen historia.

Vilket innebär tjocka melodramatiska penseldrag där ingen behöver riskera att bli överraskad av en enda scen, citat eller vändning. Lugn, förvarningarna om vad som ska hända är lika subtila som en orkester av bastubor, megafoner och stridsvagnar.

Enda riktigt moderna smärtpunkten, storytråden om att gitarrdriven manlig rock övertrumfas av hitpop och r’n’b med kvinnliga frontfigurer som kunde vara hämtad från 2018, klipps av och glöms bort utan närmare förklaring.

I stället får vi se en överdriven och ofrivilligt komisk scen där Bradley Coopers alkoholiserade rollfigur gör bort sig under en prisceremoni. Den är mer Papphammar än gripande.

Lägg till lika övertydliga minnesbilder om kärleksparets good ol’ days, onödiga närbilder på Lady Gagas ansikte där den obligatoriska tåren verkar ha lagts till digitalt i efterhand och en förbannad gnyende jycke utanför en garageport, vad annars?

”A star is born” är tomma kolhydrater.

Det är mer synd om hunden än om karaktärerna.

Följ ämnen i artikeln