Grattis, du blev aldrig vår clown

Ulf Lundell fyller 70 år

Uppdaterad 2019-11-21 | Publicerad 2019-11-20

NEW YORK. Integriteten, kompromisslösheten, hans hårdnackade vägran att anpassa sig till en ofta tramsig omvärlds förväntningar och krav.

De karaktärsdragen och den sortens attityder har varit ledmotivet i sagan om Ulf Lundell och det är framförallt därför – för att han aldrig nånsin blev vår clown – han förtjänar ett rungande hurra på 70-årsdagen.

Ja, det finns förstås mycket att framhålla och fira när en av det senaste halvseklets största svenska artister idag når aktningsvärda milstolpen 70.

Hans låtskatt, givetvis – fullspäckad med klassiker av olika sort, inte minst några melodiskt fulländade. Som ”Snön faller”, ”Evangeline” och ”Jag saknar dig”. De sångerna – och andra – bygger på melodislingor predestinerade att leva om inte för evigt så i alla fall långt efter att vi som går och trampar här just nu försvunnit. Hans förmåga att medelst knivskarp precision skildra både sin samtid och sitt hemland och vad som måhända aningen högtravande kan kallas människans villkor är också värd hurrarop. Liksom hans stilistiska färdigheter som författare. De har väl tidvis varit föremål för viss ringaktning från delar av den så kallade parnassens sida, men som han själv sjunger: Låt dom prata. Lundell är, kan vi faktiskt slå fast, en jävel på att skriva.

Allra främst är det dock hållningen med vilket han gjort alltsamman, från albumdebuten ”Vargmåne” och omtumlande romanditon ”Jack˝” i mitten av 70-talet och framåt, som ingett respekt.

Han har konsekvent vägrat kompromissa, anpassa sig och köpslå med sitt konstnärskap.

”Jag blir aldrig nånsin din clown”, deklarerade han redan på ”Kär & galen”-albumet 1982 och det löftet har han definitivt hållit. 

Mastigt och egenhändigt

Medan nästan alla andra artister och ˝kändisar” i samma generation glatt trallar med i allsköns lekprogram på tv, vissa kanske inte helt kompatibla med begreppet ”värdighet”, är det fullständigt omöjligt att föreställa sig Ulf Lundell i dylika sammanhang.

Han kan inte, verkar det som, låtsas och hyckla och spela med. 

Inte heller har han fogat sig sig när omvärlden, exempelvis i form av recensenter som undertecknad, haft synpunkter på hur han ska och borde och måste göra.

Ett tag minns jag att vi som bedömde hans musik tjatade om att allt skulle bli bättre om han bara redigerade i sitt material litegrann, anlitade någon skönande till producent och gav ut album med färre antal låtar

Då kom det ännu mastigare dubbelalbum, de flesta egenhändigt producerade och det ena bökigare än det andra att få grepp om.
För att det var så han själv ville göra och det är allt som betytt, och betyder, nånting. 

Konsekvensen av en sådan inställning är förstås att man hamnar lite utanför och blir betraktad som svår och krånglig och rentav grinig; det senare epitetet har ju tillskrivits Herr Lundell med rätt så avsevärd frekvens de senaste decennierna och ibland även ackompanjerats av det hemska ”bitter”, något han i sanning inte är.

Men det får det tydligen vara värt och det vittnar om en integritet jag inte kan låta bli att högakta och önska att det fanns mer av i världen.

Några vurpor i offentligheten – eller skandaler som vi helst säger på kvällstidningsredaktioner – har det för all del blivit genom åren. Men det hör liksom till rollen och även de incidenterna tycker nog jag att han i huvudsak hanterat med självaktningen i behåll, utan att tinga på något viktigt.

Och jo, en inställd spelning ÄR också en spelning…

Så hurra för Ulf Lundell på 70-årsdagen.

Låt oss hoppas på många fler, produktiva år,

Följ ämnen i artikeln