DeNiros och Pacinos episka penismätning

Al Pacino (till vänster) och Robert DeNiro i ”Heat”.

Vissa filmer är som gravitation.

Tiden rår inte på dem.

”Heat” är ett lysande exempel.

Restaurangen Kate Mantilini, Beverly Hills.

Kamerorna placerar sig bakom skådespelarnas axlar, sorlet ebbar ut.

Fungerar inte den där scenen kommer filmen ”Heat” att tappa luften.

Allt bygger på mötet mellan polisen Vincent Hanna och bankrånaren Neal McCauley. Att de spelas av Al Pacino och Robert DeNiro betydde 1995 mer än karaktärerna och handlingen.

Pacino och DeNiro hade synts i samma film förut, Francis Ford Coppolas ”Gudfadern II”. Men de har aldrig spelat mot varandra i samma scen.

Al Pacino hade fortfarande inte gjort för många filmer där överspelet från ”En kvinnas doft” tagit över för mycket. DeNiro hade i sin tur inte hunnit svamla bort sig i en massa löjliga komedier.

De var de tyngsta, och kanske också bästa, manliga amerikanska skådespelarna ur sin generation. Det räckte att titta på filmaffischen för att förväntningarna skulle växa så mycket att de slog huvudet i taket.

Båda ler och lovar att döda varandra om de möts igen

Regissören Michael Mann väljer att tona ner i stället för att vrida upp volymen. Nyckelscenen, mötet mellan Hanna och McCauley, är de mest lågmälda minuterna i ”Heat”.

Det ser ut som att två främlingar tar en kopp kaffe. Men det är också två rovdjur som försöker syna varandra med en växande, motvillig och ömsesidig respekt.

På ett annat plan är det också en fantastisk, tja, bananmätning mellan Pacino och DeNiro som möjligen bygger på en egoistisk och professionell rädsla för att någon av dem ska överglänsa den andra.

Det är en tyst boxningsmatch som slutar 1–1. Båda ler och lovar att döda varandra om de möts igen.

DeNiro är den bistraste i scenen. I intervjuer har han efteråt sagt att han var sur för att inspelningen skedde så sent, efter klockan ett på natten. Pacino har sagt att han inte var nöjd, att de inte riktigt nådde ända fram, att det kunde ha blivit bättre.

Det märkliga är att Michael Mann inte valde kaffepausen när han fick prata om sin favoritscen i dokumentärserien ”One perfect shot”. Han lyfte i stället fram det lika ikoniska bankrånet där en gata i Los Angeles skjuts i småbitar. Automatvapen har varken förr eller senare låtit lika diaboliskt på film.

En annan form, ett annat sammanhang och framför allt andra kläder

Det är, så här i efterhand, ännu underligare att ”Heat” inte fick en enda ynka nominering på Oscarsgalan 1996.

Filmen var på många sätt före sin tid. Det dröjde några år till innan dåliga och ensamma män fick ett nytt psykologiskt djup i tv-serier som ”Sopranos”, ”Mad men” och ”Breaking bad”.

Men den stiliserade och maskulina intensiteten skulle fortsätta i andra filmer.

En annan regissör från Storbritannien, Christopher Nolan, skulle senare skapa en egen blockbuster som utgår från ”Heat” och där staden spelar en lika viktig roll som skådespelarna.

Tretton år senare fick duellen mellan Hanna och McCauley en annan form, ett annat sammanhang och framför allt andra kläder. Handlingen flyttades från Los Angeles till Gotham. Pacino och DeNiro byttes ut mot Christian Bale och Heath Ledger.

Filmen hette ”The dark knight”.

Fotnot: ”Heat” visas på SVT Play fram till 1 juli och släpps i formatet 4K Ultra HD i augusti. Dessutom släpps boken ”Heat 2” av Michael Mann och Meg Gardiner den 18 augusti.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln