Persson Giolito skildrar unga som dödar

Det är den sorgligaste bok hon har skrivit, tycker Malin Persson Giolito. Återigen skildrar hon brott som är svåra att begripa – nu att unga killar skjuter ihjäl varandra. Men på ett sätt skiljer sig ”I dina händer” fundamentalt från hennes andra böcker.

Egentligen ville Malin Persson Giolito till varje pris undvika ämnet. Ändå började hon för sex år sedan att skriva utifrån sina funderingar kring hur samhället skulle reagera om barn började skjuta varandra.

– Men nu gör de ju det. Det är en annan verklighet vi befinner oss i nu där det inte ses som något otänkbart längre, säger hon.

Hennes förra bok ”Störst av allt” utsågs till Årets kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Efteråt ville hon ha en helt ny utmaning, men parallellerna mellan den förra och den nya boken är många. Det handlar om barn som blir dödade och dödar, något som Malin Persson Giolito ”uppenbarligen inte kan släppa”. Hon dras ofta dit, till de svårbegripliga brotten.

– Och det nästan mest obegripliga är hur barn kan hamna i de här situationerna. Hur vi kan låta dem göra det.

Kan vara närgången

”I dina händer” handlar om Dogge och Billy som växer upp på varsin sida en väg i två socioekonomiskt vitt skilda områden. Persson Giolito leker med klichén: Dogge växer upp i en av de finaste förorterna men med en trasig familj. Billy har däremot kärleksfulla människor omkring sig – men lyckas ändå inte fly från områdets problem.

Killarna blir bästa vänner och dras samtidigt in i brottslighet tillsammans.

När debatten om hur ungdomar kan hamna i sådana konflikter nyligen aktualiserades, efter mordet på rapartisten Einár, var Malin Persson Giolito i slutet av sitt arbete med boken.

– Han är inte den enda unga person som har dödats det senaste året. Och jag har gjort mitt bästa för att lägga mig så långt borta från det som det går. Jag tycker det finns en poäng i att inte spekulera eller profitera på verklig olycka.

Malin Persson Giolito har pratat med bland andra polisen, socialen och Sis-boenden, alltså sluten ungdomsvård, och hennes bok illustrerar de komplicerade samhälleliga och psykologiska mekanismerna. I fiktionen kan hon också visa omfattningen av killarnas utsatthet.

– Det är spännande med det skönlitterära uppdraget, man kan vara mer närgången när man beskriver en fiktiv karaktär än vad man kanske kan vara om man beskriver en verklig person.

Rättssystemet hjälper inte

I den förra boken skildrade Malin Persson Giolito en privilegierad miljö lik den hon själv växte upp i – Djursholm i Stockholm. Hon bodde visserligen med sin ensamstående mamma som var sjuksköterska och arbetade dubbelt, och den komplexiteten finns även här.

Men nu ville Malin Persson Giolito skildra den andra sidan, som drabbas hårdast av gängvåldet. Hon återkommer till de ekonomiska orättvisorna.

– Jag har kallat de växande klassklyftorna för en av mina viktigaste karaktärer, säger hon, och tycker att det särskilt gäller i de senaste två böckerna.

Den nya romanen skiljer sig dock på ett grundläggande sätt från de tidigare böckerna. En av hennes äldsta vänner föreslog: kanske är boken så sorglig för att hon tvingas ta död på sin egen Gud?

– Det hon menar är att rättssystemet som är min religion och som jag alltid använder mig av som ett verktyg för att skildra mänskliga konflikt — i alla andra av mina böcker har det på något sätt fungerat.

Men här finns inga vinnare, konstaterar hon bistert. Trots att samhällsmedborgarna gör alla rätt kan det gå illa.

– Det som möjligen löser sig här gör det på bekostnad av rättssystemet. Det går egentligen emot precis allt jag tror på. Jag skulle vilja säga ”Vi behöver inte vara oroliga, rättssystemet tar hand om det här”. Men jag tror inte att det gör det.

”Handlar om barn”

Här är barnen övergivna. Dogge sitter i sitt stora hus utan någon att vända sig till, lika ensam som Maja i ”Störst av allt”. Det är bland det farligaste som ett barn kan drabbas av, anser Malin Persson Giolito.

Även samhället sviker. Hon säger att alla ger samma bild: redan på förskolan är det tydligt vilka det går åt fel håll för. Ändå lyckas ingen fånga upp pojkarna. Många av dem som dras in i kriminaliteten lever sedan med en extrem rädsla. Hon har lyssnat till en avhoppare som bara lyckades sova när han låstes in.

– Det är som folk som är uppvuxna i missbrukarfamiljer eller har blivit slagna: de har ett påslag som helt definierar dem som människor.

Särskilt sorglig blir situationen när man minns att det handlar om barn, tycker Malin Persson Giolito och hon påminner läsaren i vartannat kapitel.

– Det är väldigt medvetet. För det är det första vi glömmer bort, och det är en försvarsmekanism hos oss utomstående. Vi kan inte riktigt hantera det här om vi samtidigt måste komma ihåg att de är barn.