Vilken underbar gubbkross
ESKILSTUNA. Det här var ingen tävling.
Det var en uppvisning av Tomas Ledin och Björn Skifs.
För att citera Linda Bengtzing:
Hur svårt kan det va?
Efter fyra veckor av i princip ingenting laddade SVT om och släppte en nostalgibomb.
Om mellanakterna inte håller och om sketcherna inte fungerar finns det en enkel lösning som garanterar bättre tv. Bjud in artister som är förknippade med Melodifestivalen och låt dem sjunga och uppträda.
Att det inte har skett oftare i år är en gåta. Att det över huvud taget inte har varit ett centralt tema i programmet de senaste 20 åren är ett ännu större mysterium.
I Eskilstuna kom ketchupeffekten. Hall Of Fame-kavalkaden innehöll så slösaktigt mycket att det är svårt att hålla reda på vad som hände. Allt var verkligen inte bra, men har det någonsin varit poängen med tävlingen?
Jag har ingen aning om folk bryr sig om vilka som blev invalda i Melodifestivalens Hall Of Fame. Det är nästan lika svårt att veta varför vissa namn prisades i år och andra inte.
Men resultatet blev i alla fall ett evighetslångt medley och prisutdelning med plusmeny och fjorton dipsåser.
Några höjdpunkter:
Att se och höra Måns Zelmerlöw och Lill Lindfors sjunga textrader som ”kors i karamellen”, ”klang i kantarellen” och ”trudelummar på min kastrull” år 2020 var djupt surrealistiskt.
Panterdamerna Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson var och är definitivt en del av Melodifestivalens ryggrad. De påminde inte bara tv-tittarna om att det har funnits bidrag som hetat ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” och att ”Alla har glömt” är en tidernas finaste schlagerbitar.
”C’est la vie” kunde dessutom ha varit höjdpunkten under vilken deltävling som helst i år.
Om tävlingen har haft en själ stavas den After Dark, vilket Christer Lindarw bevisade i ”La dolce vita” i klädsamt kort kjol som knappt lyckades dölja veken. Alcazar behövde i sin tur bara drygt en minut av ”Stay the night” för att nita dit faktumet att de har varit tävlingens bästa och mesta husband på 2000-talet.
Loreen? Tja, vad väntade ni er? Om det gick att röka hennes konstiga nummer skulle halva Sverige sitta och prata om universums skostorlek med sina krukväxter just nu.
Men det var den jovialiska duellen mellan Tomas Ledin och Björn Skifs som till slut gjorde programmet till den bästa Andra chansen någonsin. Konkurrensen om den titeln är inte stor, men det förändrar inget i sak.
I versionen av ”Michelangelo” målade de ett litet schlagermästerverk i direktsändning. Det är redan en klassiker som står på samma hylla som, exempelvis, Gina Dirawi och ”Tingaling”.
Efter ”Michelangelo” var det svårt att minnas vilka som tävlade i de vanliga duellerna. Jag gissar att fyra bidrag gick vidare och fick fyra startnummer i finalen.
Finns inte så mycket mer att säga om den saken.
C’est la vie.