Svensk musik 2015 andas mod och vrede

Joacim Persson ser en stark trend

”Utnyttja möjligheten att stå upp för det fria ordet” uppmanade programledaren Gina Dirawi Sveriges ­artister på Grammisgalan i onsdags.

Just det kan mycket väl bli det här musikårets allra rödaste tråd.

Dirawi pekade sen på hur politiskt förra året var. Och ja, supervalåret 2014 är svårt att se som ­något annat än en nytändning för starka åsikter och kraftfulla budskap inom svensk musik.

Som att Jocke Berg blev mer politisk än någonsin. Teddybears gav SD fingret rakt ut i fredagsmyset på bästa sändningstid. ­Artister gick samman för Fi. Svensk hiphop var alltjämt ett ständigt pågående brandtal mot utanförskap och orättvisor.
 

Och som tur är tyder ingenting på att urkraften som föds ur musik som blandas med ilska och samhällsfrustration kommer att försvagas. Tvärt om. Bara ett par månader in i 2015 andas svensk musik vrede, mod och medmänsklighet.

Love Antells senaste album ”Barn av Amerika”, framför allt just titelspåret, hyllar mångfalden och migration. I låt efter låt sätter Antell plågsamt fingret på det segregerade Europa, rasism och samhällsklyftor. I en intervju med Aftonbladet inför sitt kommande album säger ­Jonathan Johansson att han ”är övertygad om att alla är fascister”. ”Lebensraum” känns på förhand så ilsket och laddat att inte ens titeln verkar överdriven eller effektsökande.

”Man talar väldigt ofta om att ni artister har ett ­ansvar”, säger Gina Dirawi på Grammisgalans scen och fortsätter: ”Det behöver ju inte vara så. Men alla vi här inne, inklusive mig själv, har en möjlighet att stå upp för våra medmänniskor och stå upp för det fria ordet. För det är väldigt många som lyssnar på oss. Utnyttja den möjligheten.”
 

Att så många faktiskt gör det just nu är mäktigt och uppfriskande, men också deprimerande. Svensk musik pulserar av starka politiska budskap. Den slåss och skriker för jämlikhet. Den kämpar mot orättvisorna.

Tyvärr kan inget vara en tydligare indikator på hur världen mår just nu.