Jean-Michel Basquiat är vårens stora happening i New York
Per Bjurman om upptäckarlust och nostalgi
NEW YORK. Kan man anklagas för att ägna sig åt nostalgi om man längtar till en tid man aldrig upplevt?
Frågar åt en vän som sett en Jean Michel Basquiat-utställning i Chelsea och plötsligt vill bo i det gränslöst kreativa New York den fantastiske konstnären satte visuellt soundtrack till för fyra decennier sedan.
Det är ju känsligt det där. Man får inte hålla på och sukta efter det som varit, då framtår man som en sådan som tycker att det var bättre förr och det är verkligen ingen vacker livshållning.
Men när jag – ja, det är alltså jag själv som är ”vännen”, kanske det är bäst att påpeka… – besöker en pågående Basquiat-utställning i Scarlett-Lehigh-byggnaden i västra Chelsea hamnar jag osökt i den sortens tankar.
”Jean-Michel Basquiat: King pleasure”, som denna vårens stora New York-happening kallas, är anordnad av den Haiti-bördige konstnärens efterlevande och inkluderar inte bara talrika verk som i sin frapperande originalitet och påträngande poetiska kraft slår knock åtminstone på mig. Den berättar också historien om hans uppväxt, hans konstnärsskap och om det New York han under ett antal år på båda sidor om skiftet mellan 70- och 80-tal var del av och satte stark prägel på.
Det var en era när kreativiteten på Manhattan flödade som regnvattnet i rännstenen efter sommarens skyfall – inom alla fält. Musik, konst, mode, poesi, nattliv. Det är ingen nyhet, men framgår ännu tydligare i skenet av Basquiats liv. Han rörde sig obehindrat mellan de olika världarna, tvinnade ihop dem, såg till att dess beståndsdelar – CBGB’s vilda punklarm, hip hop-kulturens tidiga estetik, den underjordiska dekadansen på Mudd Club och Lower East Sides subversiva gatumode – korsbefruktades och fick ännu mer liv och ännu mer ”edge”. Han satte soundtracket till sin stad – utan musik. Och det soundtracket ekar ännu i hans målningar. Det går att höra, och känna, hur New York var när man betraktar dem – även i de många verk som i första hand är beska sociala kommentarer.
I jämförelse framstår samtiden som hopplöst platt och själlös och tråkig. Det kanske den inte är, jag kanske bara är för gammal för att veta var och hur samma slags kreativitet tar sig uttryck idag. Likafullt önskar jag att de tillhandahöll en tidsmaskin istället för vykort i museishopen på vägen ut.
Men är det nostalgi? Eftersom jag aldrig varit dit jag vill ser jag det snarare som upptäckarlust.
ORSAKER TILL EXTAS
• We own this city (HBO-serie)
– De bästa snutserierna utspelas i Baltimore och är gjorda av David Simon, det är sen gammalt.
• Caroline Spence – True north (Album)
– Ljuvlig americana
• Lady Gaga – Hold my hand (Singel)
– Sån här Bonnie Tyler-svulst finns ju inte längre och är därför så underhållande att stöta på igen.´