Irena Pozar: När jag ser Lundell-dokumentären skäms jag
”Följare ger makten att bygga narrativ kring nästan vad som helst”
”Gör de ingen research?” säger Joakim Lundells bonusfarmor i SVT:s ”Dokument inifrån”, som i den tre avsnitt långa dokumentären “Hatet” djupdyker i historien om pojken som mot alla odds vann svenska folkets hjärtan. Farmodern syftar på svenska medier som år efter år publicerat uppgifter om Joakim Lundells barndom utan att faktagranska dem.
Och efter att ha sett det första avsnittet så är frågan som man lämnas med just den: gjorde svenska medier ingen research?
Fick stora sympatier
För åtta år sedan gick Joakim “Jockiboi” Lundell från att vara en gränslös, sexistisk reality-profil till bästsäljande författare. Med sin självbiografiska bok “Monster” fick han inte bara människors sympati – hans tidigare minst sagt problematiska beteende fick sin förklaring. Ett barn som växer upp med en mamma som hotar att ta sitt liv, som torterar och överger barnet blir såklart ett trasigt barn, som sedermera blir en trasig ung vuxen med dåligt omdöme.
Är det så konstigt? Nej. Så allt är förlåtet, eller åtminstone begripligt.
Joakim Lundell, sociala medier-erans fågel Fenix, har trollbundit sina unga fans länge, men han har också blivit en darling för traditionella medier. Det finns inte ett tv-program han inte har medverkat i. I princip varje gång har han fått frågor om sin mamma och den psykiska och fysiska misshandel som hon ska ha utsatt Joakim för. Det har konstaterats som fakta att det som Joakim Lundell har sagt om sin barndom är sant.
Ingen tvivlade på Lundells historia
Jag har inte heller tvivlat, varför skulle jag? Jag har utgått från att någon annan har gjort research. Som journalist skäms jag när jag ser “Hatet”. Det blir smärtsamt uppenbart att jag och många journalister med mig har slarvat. Ingen har kollat vad som egentligen står i alla de tusentals papper från socialtjänsten och BUP som Joakim Lundell själv publicerat och hänvisat till när han berättat om sitt liv.
När SVT-journalisten Bo-Göran Bodin nu gör det finns ingen monstermamma, men det finns en mamma som inte mäktar med sitt barn. Ett barn som mår väldigt dåligt och har stora problem. Det finns ett barn som vårdas på psyket som 8-åring, placeras i fosterhem och som ser sina syskon växa upp med en mamma och pappa medan han själv slussas runt. Det skär i hjärtat att tänka på den lilla pojken, hans uppväxt har helt uppenbart varit svår och lämnat djupa sår i honom.
Men att det är synd om Joakim Lundell försvarar inte det faktum att hans mamma hängts ut som ett monster inför hela Sverige, gång på gång. Hon har, utan överdrift, i mångas ögon setts som en av landets värsta människor. Och i allt det här har hon varit totalt utelämnad och försvarslös. Varför har hon inte sagt något förrän nu?
”Måtte detta bli en väckarklocka för oss alla”
Jag vet såklart inte, men jag tycker inte att det är så konstigt. Dels är han hennes lilla pojke, och det finns säkert mycket i hans barndom som hon klandrar sig själv för. Men framförallt har denna pojke, som nu är 40 år gammal, en armé av hundratusentals fans och inflytelserika Youtubers som gör allt för honom. Att hamna i deras skottglugg krossar liv.
Berättelsen om Joakim Lundell är en berättelse om en sårig barndom, men det är också en berättelse om en värld där följare är en valuta som inte bara ger klirr i kassan, utan också makten att bygga och styra narrativ kring nästan vad som helst. Nu är det också en berättelse om traditionella mediers oförmåga att navigera i den världen.
Måtte ”Hatet” bli en väckarklocka för oss alla: som följare, tittare, läsare och journalister.
