Alexander Abdallah är klassresa, succé – och panikångest
Alexander Abdallah dramatiserar sin födelse – och sin död.
Däremellan målar han upp scener ur barndomen, listar livsregler och fantiserar om framtida succéer.
Det är ett spretigt men rätt underhållande ”Sommar”. Vad vill ni höra? undrar Abdallah. ”Jag är klassresa, succé, lyckad integration” upprepar han som ett mantra, ”men är det allt jag är?”
Skådespelaren föddes som Jihad Abdallah, jihad som ”heligt krig” eftersom den 15 timmar långa förlossningen var det första kriget mellan mor och son. Han antyder att relationen inte varit lätt. Han försöker prata och komma närmare sin älskade ”mam”, men hon blundar, ”stänger öronen”.
Trauma kan ärvas från föräldrarna, och Abdallah lider av tvångssyndrom, panikångest, social fobi och får som barn besök av en kvinna från BUP. När han fyllt 18 ger läkaren honom piller för att få ro.
Beskrivningen av ångesten är målande. Som vuxen bygger han en sängkoja att gråta i, som barn måste han vika gardinen rätt, han räknar tvångsmässigt för annars kanske han dör i natt.
Samtidigt satsar Abdallah hårt för att bli en succé. Kändisskapet efter Netflix ”Snabba cash” är han kluven till, men fantiserar nu vidare om Oscarsstatyetter, hus i Los Angeles, en vacker fru och söta barn. Som svar på kändispsykologen Jordan Petersons bok listar han sina livsregler, som att förstå att perfektion inte finns och att alltid resa business class.
”Fake it til you make it” säger Abdallah, för 95 procent av hans vakna tid är tvivel. ”Jag definieras av vad ni tycker om mig”. Jag undrar om hans prat om business class mitt i klimatkris och en ”mansion i Malibu” när Kalifornien brinner är en slags framgångsbesvärjelse eller på riktigt?
Det är roligt, och lite rörande, att han väljer att spela A-has ”Take on me” – två gånger. Det lär dock inte räcka för att passera Coldplays ”Fix you” som sommarpratarnas mest spelade låt.
