Saltön, den perfekta svenska lagomheten
Sju år har gått, inget särskilt har hänt och alla är mer sorgsna än någonsin.
Ljuvligt bittersöta ”Saltön” ett kärt återseende.
Jag tyckte mycket om ”Skärgårdsdoktorn” på 90-talet och är fortfarande förtjust i ”Saltön”, som sändes 2005–2010 första gången och nu är tillbaka på SVT, bara fyra avsnitt.
”Saltön” drabbade mig nog extra blödigt 2005 eftersom jag just hade flyttat tillbaka efter några år i New York.
Visst var serien töntig jämfört med ”Sopranos”, men också underbart hemtrevlig.
Det bor alldeles tydligt en nationalist i mig. Västkustens ”Saltön” är, liksom östkustens ”Skärgårdsdoktorn”, en mycket svensk serie. Vår skärgård finns ingen annanstans. Den borde utnyttjas oftare i tv- och filmproduktioner.
”Saltsjön” tar itu med mänskliga tillkortakommanden, relationsproblem, ilska och sorger på ett ytterst sympatiskt sätt, utan alltför stora gester eller överspänd dramatik – även om det förstås händer mer på pyttelilla Saltön på en sommar än det gör i en genomsnittlig svensk stad under ett helt år.
De centrala figurerna är kvar, särskilt det ypperligt dysfunktionella paret Thomas och Emily Blomgren, spelade av den älskvärde mästaren Tomas von Brömssen och skickliga Anki Larsson, samt byns charmant bedagade femme fatale Johanna, förstås lurigt spelad av Ulla Skoog, som vinar och drömmer om en dejt med Hollywood-stjärnan Tom Hardy.
MacVie (Per Myrberg) är borta och Lotten (Jill Ung) har en mer undanskymd plats än tidigare medan hennes ex-make (och make i riktiga livet), krögaren ”Kabben” (Dag Malmberg) har sorg eftersom hans kärlek dog redan i första avsnittet.
De flesta har sorg. Claes Månsson har sorg eftersom han tror att hans fru (Sharon Dyall) lämnat honom. Och von Brömssens dystra Blomgren är dystrare än någonsin. Bara klarinetten betyder något, snaran är nära. Dessutom blir han förgiftad med pepparsås av Emily som tror att han varit otrogen, medan hon själv kuckilurar med Claes Månsson.
Jo, det är lite väl mycket otrohet. Och som en bild av Sverige så borde vi alla gå på antidepressiva tabletter. Bara Claes Malmbergs hippieliknande ostronfiskare (är han väl?), och möjligen Claes Ljungmarks strokedrabbade miljonär är glada.
Allra stiligast och mest gripande är hur en strålande deppig Gunnel Fred blir förälskad i en mat- och spritfrossande sol- och vårartyp, läckert sociopatiskt spelad av Lars Väringer. Scenerna mellan dem är ljuvligt hjärtskärande, ett mysdrama på ett frimärke som illustrerar hela seriens styrka.
För ingen deppighet blir riktigt plågsam. Det finns alltid ett vindfriskt, västkustigt solskensfilter mellan tittarna och aktörerna. Den här feelgood-basen är storheten som gör att vi tv-tittare inte drabbas av egna depressioner i soffan men ändå engagerar oss i karaktärernas dysterkvistighet.
”Saltön” har en briljant lagomhet. Som Sverige påstås ha. En fin egenskap i så fall. Kom tillbaka snart med en femte säsong.
VECKANS...
…DECKARTIPS. ”Hassel” med Ola Rapace, Viaplay. OBS jag har inte sett den än, premiär i dag fredag, men det går ju inte missa ”remaken” av Olov Svedelids snuthjälte som spelades av Lars-Erik Berenett för kring 20-25 år sedan. Vad som talar emot är: Denna gång är det inte fristående avsnitt, vilket generellt är att föredra. Om en svensk webserie inte börjar fruktansvärt starkt är det lätt att lägga av. Det finns alltid en amerikansk eller brittisk jätteserie alldeles bredvid, även på Viaplay. Men nya ”Hassel” måste få en chans.
…SÄSONGSFINALFEST. ”Twin Peaks – the return”, HBO Nordic. Det 18:e och sista avsnittet har släppts och … ja, jag var ju skeptisk i början. Återkomsten var lika flummig som originalserien blev i växande grad för 25 år sedan. Och en hel del obegripligheter kvarstår, men de sista fyra, fem avsnitten är suveräna och hela serien – så makalöst, underbart långsam – utvecklade sig till en politisk kommentar om ett USA i socialt sönderfall men där det klassiskt godhjärtade ännu triumferar. Eller?
…MORGONSTUDION-UPPFÖLJNING. Jag väntar med min utlovade recension av det andra laget i SVT:s ”Morgonstudion”, med Caroline Neurath och Pelle Nilsson i täten. Jag minns själv hur trist det var att bli sågad som alldeles grön programledare, på TV8 för tusen år sedan. Det tar en stund.
…FAMILJEMAT. ”Vi lagar bästa maten”, måndagar, SVT. Doreen Månsson programleder skickligt och Edward Blom är en utmärkt Edward Blom som bedömer maten efter en krystad men märkligt välfungerande tävling där föräldrar coachar sina unga vuxna barn i att laga familjens favoriträtter på kort tid. Kul för sexåringar men även för mig.
…FÖR ÖVRIGT anar jag att konflikterna mellan tv-kanalerna och leverantörerna kommer att öka ju mer tittarna flyr från burk-tv, som grälet mellan Comhem och Discovery (Kanal 5, Kanal 9 med flera). Cashbrist betyder alltid trubbel.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.