Dragomir Mrsic: Därför slutade jag att råna banker
Filmstjärnan om sin självbiografi
Publicerad 2021-12-05
Firad filmstjärna, aktuell med en självbiografi. Men på 90-talet rånade Dragomir Mrsic banker och värdetransporter.
Nu ser han tydligt vilka vägar som leder in i mörkret – och varför man blir kvar där, oavsett konsekvenserna.
– Strängare straff kanske skrämmer fem personer, men det kommer fem nya som det inte skrämmer.
I medierna kom rånet mot Gotabanken att kallas ”930-miljonerskuppen” – det största rånbytet i svensk kriminalhistoria. När då 20-årige Dragomir ”Gago” Mrsic lassade upp pengar på köksbordet var hans föräldrar stolta. Innerst inne visste han att det inte borde vara så.
Uppväxten i Stockholmsförorten Fittja bjöd dock inte på de bästa förutsättningarna. Våld och missbruk i hemmet, syskon som åkte in på anstalt och fastnade i knarkträsket. Att Dragomir Mrsic många år senare skulle bli en av Sveriges största film- och tv-stjärnor, spela in actionsuccéer med Tom Cruise, bli en tv-spelskaraktär, hade ingen i det läget kunnat tro. Särskilt inte som han greps efter nästa rån.
Allt detta och mer berättar han om i självbiografin ”Där jag kommer ifrån”.
”Det var med vår generation det började, det som nu är ett jätteproblem, förortsgäng och kriminalitet som gror i takt med att hela bostadsområden hamnar utanför", skriver han.
Han skildrar en många gånger hjärtslitande utsatthet. Bli pistolhotad av sin pappa. Hitta systerns spädbarn i en knarkarlya. Stå ensam på student-utspringet, när kompisarna togs emot av föräldrar med skyltar.
Grät du när du mindes tillbaka i arbetet med boken?
– Det var Eriksdalsbadets stora bassäng full av tårar. Ja, det påverkade mig jättemycket. Jag har ju alltid varit bra på att trycka ner och gömma vad jag känner. Ryggsäcken har varit överfull länge, och det använder jag i mina roller.
Hur kom det sig att du ville berätta just nu?
– Jag ville först och främst att barnen skulle vara vuxna när jag berättade min historia. Det är jobbigt för barn att höra allt, tror jag.
Dragomirs son Maximilian, 19, som sitter med vid bordet, nickar.
– Jag hoppas att den här boken kan hjälpa människor som är i samma situation som jag var i, särskilt när det kommer fram lite mer om min familjesituation under uppväxten, säger Dragomir Mrsic, 52.
Vuxenvärlden svek dig så många gånger under uppväxten. Har du förlåtit dem för det?
– Ja, annars kan man inte gå vidare. Att förlåta är en av de tyngsta och bästa sakerna man kan göra, det brukar jag påminna nära och kära om. Att förlåta och inte ångra, det är grejen, annars blir det som ett ärr i din själ, det blir som ett hack i lp-skivan.
I ”Hellenius hörna” fick Dragomir Mrsic frågor om det där med ångern – ångrar han inte ens att hans mamma hamnade i häkte när han rymde?
– Jag sa ”Nej, du har en poäng, men jag ångrar mig inte, jag lärde mig av det”. Folk ångrar sig, sen gör de om det. Slår sin fru på fredagen, ångrar det på lördagen, gör om det nästa vecka. Skit i att ångra dig – lägg ner beteendet i stället.
Dagens kriminella, det handlar bara om knark och mord.
Vi sitter i matsalen på Hotel Rival, i ett bås med röda sammetssäten.
– Jag tog hit Tom Cruise, inflikar Dragomir.
– Han gillade det.
Servitören häller upp kaffe, medan vi kommer in på ämnet förutsättningar i livet.
– Det spelar roll var man kommer ifrån. Det är skillnad att växa upp i förorter som Fittja och Rinkeby, eller på Östermalm.
Han nickar mot den afrosvenske servitören.
– Eller vad säger du, kompis?
– Haha, ja, det är skillnad, får han till svar.
Dragomir utvecklar resonemanget.
– Det är som programmet ”Fittja Paradiso”, som Janne Josefsson gjorde om killarna där. Jag tänker på killen med tatuerade ögonlock, pappan är heroinist, killen öppnar och stänger kylskåpsdörren för att se om det finns mat, det finns det inte, men han lurar sig själv en stund, kanske finns det något nästa gång. Öppnar, stänger. Kom igen – hur stor är chansen att han kommer in i samhället och blir en normal medborgare?
Han knäpper händerna framför sig på bordet.
– Om du jämför med en kille på Djursholm, pappa är jurist och mamma är mäklare och kylskåpet är alltid fullt. Kommer en sån kille hem och är full eller har tagit droger så har han uppbackning ändå. Det finns någonstans att sova, någon som tar hand om honom. Det är olika världar.
Vad var den stora skillnaden, när du var kriminell på 1990-talet, jämfört med dagens kriminella?
– Vi gjorde det till 99 procent utan att fysiskt skada andra. Vi gjorde brott som rån och inbrott. Dagens kriminella skjuter varandra och säljer knark. Det handlar bara om knark och mord. Det finns inte längre att de gör rififi-kupper som vi gjorde, när vi sågade oss genom väggar och tak.
Han drar kopplingar till filmförebilderna.
– Våra var rånarna i filmen ”Point break”, när de gör rån, spränger kassaskåp och sen åker och surfar. Tyst in, tyst ut. Som värst kunde någon bli skjuten i benet. Klart det skedde mord på vår tid, men det var inte alls som nu. Det var ”Vi går och slår på han” om någon hade tjallat. Nu kan det räcka med att någon tittar snett eller åker in på fel område för att någon ska råka väldigt illa ut.
Det märks att Dragomir Mrsic har tänkt mycket på det här. På problemen med unga som rekryteras in i gängkriminalitet, på dödsskjutningarna. Blicken är full av engagemang.
– Många tänker ”Nu inför vi strängare straff, då blir allt bättre”. Men strängare straff kanske skrämmer fem personer, men det kommer fem nya som det inte skrämmer. Det måste till en samhällsstruktur, de här ungdomarna måste ha någonstans att vända sig, få vuxna förebilder som vägleder dem. Vuxna som vågar ta tag i dem. Och att det finns utvägar. Att livet inte är slut om du är 16-17 år och har sålt knark, åkt dit, du kan börja om, du får fler chanser.
Dragomir Mrsic vet allt om att få en andra chans, och den kom genom hans tidiga framgångar inom taekwando. Trots att han suttit på anstalt fick han bli OS-tränare.
Dåvarande projektsamordnaren i Olympiska kommittén stack ut hakan och slog fast att Dragomir var bra, han skulle få göra det här. Trots att människor ringde in och tyckte att det var helt fel att en dömd brottsling fick bli OS-tränare.
– Om det finns människor som ger dig en chans och tror på dig… Jag är helt övertygad om att killarna från hoodsen, som är på glid, om de får en chans på rätta sidan, de kommer göra mer än Carl från Östermalm. För de vet att om de faller tillbaka, då faller de ner i en djup grop med mycket mörker, medan Carl får en tillsägelse och några lax på kontot för att köpa nya kläder. När ”vi” – om jag säger så – får en chans så tar vi vara på den.
Att hålla ord, det är viktigast av allt, betonar han.
– Det har jag med mig från den kriminella världen, som Scarface sa: ”Jag har bara mitt ord”, och det bryter jag inte. Jag sviker inte. När jag höll i träningar var jag där och var förberedd, när jag fick de första jobben i filmbranschen så läste jag manus tills det satt, jag har aldrig haft en sjukdag från en inspelning.
Första barnets ankomst blev avgörande för vägvalet i livet, berättar han.
– Min sambo blev gravid. Och jag kunde svika mig själv, men jag kunde inte svika mina barn. Jag kunde inte komma hem och ljuga om vad jag gjort. Och att jag visste att vägen jag var inne på bara ledde åt ett håll, fängelse eller döden.
Dragomirs väg ledde i stället till skådespeleriet, via en biroll i Josef Fares film ”Leo”.
Och hans avtryck blir fascinerande tydligt när Pontus Orre en timme tidigare fotograferar honom på kullerstensgatorna på väg ner mot Slussen. Byggarbetare kommer fram och börjar prata serbiska med Dragomir, ber att få ta en bild.
Efteråt skrattar han och säger:
– De sa att de var besvikna på att det inte var några juggar i nya ”Snabba cash”.
En äldre dam, prydlig i kappa och med elegant handväska, ler mot honom.
– Jag ser allt du gör, säger hon.
– Tack så mycket, det är roligt att höra, säger Dragomir.
Han berättar om hur det häromdagen tvärnitade en bil, och unga, uppenbart kriminella unga killar (”tårtatuering under ögat och allt, jag sa till min son att de nog är beväpnade”) störtade fram för att hälsa.
– Hoppas de lyckas byta bana. Annars lever de inte länge, konstaterar han om mötet.
Känslan han landar i när han blickar tillbaka på sitt liv så här långt, säger han, är tacksamhet.
– Jag är tacksam varje dag. Att jag har hälsan, att jag är fri, att jag lever i Sverige. Om man då dessutom får chanser, oavsett om det är att jobba på Ica eller i filmbranschen, då ska man ta vara på dem.
Sonen Maximilian, som suttit tyst och lyssnat under hela intervjun, får sista ordet:
– Jag är obeskrivligt stolt över min pappa.
Dragomir Mrsic om...
... vad han använde rånbytet till:
– Kläder, resor, bil, käka gott, köpa lägenhet, komma bort från hoodsen. Jag var inte så mycket för att flasha på Stureplan, hellre spenderade jag 50 000 i Cannes.
... sociala medier:
– Jag tycker synd om människor i dag, de lever inte sina egna liv, de är statister i andras. De ligger och kollar på en massa klipp på Youtube och Tiktok i timmar. Sen är veckan slut, och i 45 timmar den veckan har man ägnat sig åt att titta på vad andra har gjort.
... saker han utelämnat i boken:
– Oh, jag har material till minst två böcker till. Det är mycket. Roliga grejer under filminspelningar, vissa väldigt jobbiga grejer som jag inte riktigt tror att familjen är redo att läsa om, vissa saker utelämnade jag av hänsyn till andra. Om de hinner dö före mig så kanske jag berättar…