Oväntat bra Sven-Ingvars-karaoke – i ”Så mycket bättre”
Minnesprogrammet har blivit seriens behållning.
I år ställer det alla andra avsnitt i skuggan.
Vissa namn är bortom begreppet folkkära.
Sven-Ingvars är ett sådant exempel.
På något sätt ingår rockbandet från Slottsbro i Värmland i den svenska popkulturens dna.
Musiken är, oavsett man vill det eller inte, lika närvarande som ”Den blomstertid nu kommer”. Om du har missat Sven-Ingvars, eller någon som har sjungit deras låtar, har du antagligen aldrig smakat på ketchup heller.
Med sångaren och gitarristen Sven-Erik Magnusson vid ratten var bandet ett av de första namnen som anammade den tidiga rockmusikens ”gör det själv”-attityd.
De tog den unga energin från Storbritannien och USA och översatte den till värmländska.
Gruppens hemliga vapen
Sven-Ingvars grävde var de stod och är fortfarande ett lysande exempel på att den bästa musiken ofta är lokal. Rocken beväpnade bruksorterna med musik. Och dialekten, som hånades i storstäderna, var i själva verket gruppens hemliga vapen som vann kampen mot klassföraktet.
Sven-Ingvars hemsnickrade provinsrock och det extremt vardagliga tilltalet fick otaliga efterföljare. Gyllene Tider, Wilmer X och Peter LeMarc är bara tre exempel. Alla dansband, som Sven-Erik Magnusson vägrade att identifiera sig med, skulle dessutom inte ha mycket att sjunga om.
Och de tolkade poeten Gustaf Fröding flera årtionden innan Mando Diao gjorde likadant på ”Infruset”, en av de mest sålda skivorna på 2000-talet.
”Säg inte nej, säg kanske”, ”Två mörka ögon”, ”Min gitarr”, ”Torparrock”, ”Byns enda blondin”, ”Fröken fräken”, ”Ett litet rött paket”...
Det saknas inte låtar. Enda problemet är, som Tomas Andersson Wij påpekar i början av avsnittet, hur Sven-Ingvars ska tolkas i dag? I Sven-Erik Magnussons röst sken solen ofta starkare och mer än i Karlstad.
Originalet var ändå bäst
Musiken har en sensibilitet som ligger ljusår från 2000-talets bistra stämningar. Det är ljudet av ett annat Lille Fridolf-Sverige.
Artisterna hade dock inga problem att tolka den gamla låtskatten. Virket i melodierna har för det första inga sprickor. För det andra är deltagarna alltid mer avslappnade och lediga när inget handlar om deras egen musik.
Tomas Andersson Wij lyckades bäst genom att plocka upp ett mer udda spår, den bortglömda balladen ”När solen färgar juninatten”. En nödvändig påminnelse om att Sven-Ingvars kunde måla med melankoli.
Men det bästa var klippet där Sven-Erik Magnusson sjöng ”Så många mil, så många år” med sonen Oscar.
Det reducerade allt annat till mer eller mindre lyckad Sven-Ingvars-karaoke.