Hon är en röst i natten: ”Folk får vara lite tokiga”
Farah Abadi låter det ”goda samtalet” få ta plats
Uppdaterad 2022-05-09 | Publicerad 2022-05-08
MALMÖ. Det kan handla om allt mellan himmel och jord.
Men oavsett ämne är kontakten mellan Farah Abadi, 34, och lyssnaren densamma: varm och hjärtlig.
– Hon är genuin, tänk vilket enormt förtroende de ger henne, säger Karlavagnens producent Per Scholander, 59.
I Sveriges första kombinerade radio- och tv-hus från 1958 töms redaktionen långsamt på dagpersonal.
Klockan är fyra på eftermiddagen och nu börjar förberedelserna för kvällens sändning av långköraren ”Karlavagnen”. Vid ett skrivbord sitter programledaren Farah Abadi och Karin Bengtsson, som har hand om programmets sociala medier. För dem har arbetsdagen precis börjat.
– Jag brukar börja vid fyra och det är inte så stressigt som man tror, så länge allt går som man vill. Vi har alltid bestämt ämnet dagen innan. Oftast brukar jag berätta något privat själv för att visa att vi är på samma sida. Eller oj, vi är helt olika, säger Farah på sin mjuka skånska.
Framåt 17-tiden lägger Karin Bengtsson ut dagens ämne på sociala medier. Kommentarerna droppar in och hon gör en sållning av lyssnare som kan vara med i programmet.
– Jag skriver min inledning och läser artiklar om ämnet – oftast är de aktuella. I dag ska vi snacka om vad man längtar efter när man längtar hem. Kanske om hur det ser ut i världen med kriget mot Ukraina, att det är många som längtar hem efter vardagen. Vardagar är det bästa som har hänt mig! Att kunna ha förskola för sina barn, gå och handla mat, träna, gå ut i skogen, träffa kompisar, städa sitt hem, att man faktiskt har ett hem, och tvätta kläder, säger Farah.
”Vi borde prata mer om allt”
Just nu märks det tydligt att folk är oroliga, tycker hon, med coronapandemin som direkt avlöstes av ett nytt krig i Europa när Ryssland invaderade Ukraina.
– Folk är oroliga och på så sätt känns mitt jobb i Karlavagnen extra viktigt. När det är jobbigt tycker jag att det är så himla skönt att vissa saker är som vanligt. Att Karlavagnen börjar tjugo i tio, att livet fortsätter, att man inte sitter fast i att saker och ting är läskiga – för det är de.
Finns det något vi borde prata mer om?
– Vi borde prata mer om allt. Jag tycker att vi pratar för lite med varandra. Jag tänker att vi kanske inte heller är så jävla bra på att prata om livet. Men jag tycker också att vi borde prata mer om döden, säger Per Scholander, producent.
– Jag kan inte förstå varför inte svenskar inte går hem till varandra när någon har dött. ”Man vill inte störa.” Störa? Hon är redan jättestörd, hon är jätteledsen. Jag kommer ju inte att göra det värre. Så skickar många bara blommor så att man sitter ensam i sin sorg i ett blomhav, säger Farah.
Sedan hon tog över som programledare för drygt ett år sedan har man märkt av en föryngring bland lyssnarna.
– Karlavagnen är också här och nu och ett sätt att måla Sverige. Det är vårt ansvar att försöka göra det. Jag anser att det här är den sista bastionen för vanliga människor där vi inte formaterar det goda samtalet. Ett samtal kan vara två och en halv minuter långt, det kan vara fem minuter långt, men du får tala till punkt. Och det får du inte göra någon annanstans i dag i svenska media, säger Per.
– Men det är också härligt med Karlavagnen, att folk får vara lite tokiga. En kvinna som ringde in hade sett sin döda katts spöke i fåtöljen. Jag sa: Kände du att katten var där? Hon sa: ”Nejnejnej, jag såg katten”. Jag sa: Det låter lite tokigt. ”Jag är nog lite tokig”, sa hon. Jamen, då får hon vara lite tokig, säger Farah.
Det ska ”bölja”
Klockan 20 kommer Caroline Cabot, 31, och Paulina Witte, 29, som sitter i telefonslussen och tar emot lyssnarnas berättelser. De skriver ner lite kort vad det handlar om.
– Man får intima historier så snabbt av dem som ringer in. De berättar något jättedjupt fast man inte känner varandra. Det är fantastiskt, säger Caroline.
”Slussarna” gör en första bedömning av inringarnas berättelser.
– Så kollar jag igenom dem och vi gör selekteringen av hur vi ska lägga dem. Det är väldigt sällan vi tar bort något. De allra flesta kommer med på ett eller annat sätt. Men jag försöker hitta dynamiken, så att det ”böljar” lite grann, säger Per Scholander.
Renoveringen av Radio Malmöhus lokaler är inte riktigt klar och ventilationen är avstängd. Det blir varmt och syrefattigt snabbt. Dörrar står öppna in i det sista både till kontrollrummet i studio 13 och i studio 14 där Farah ska sitta.
– Vi tar en kaffe och jag går igenom det sista och Per går igenom det sista. Sedan går jag in i studion 20 över nio, fem i halv tio måste jag gå på toaletten. Och sen tillbaka in i studion, säger hon.
”Det sista” för henne är bland annat att surfa runt på nätet, för att se om något behöver uppdateras. Hon går in på i tur och ordning Facebook, Aftonbladet, Sydsvenskan och DN.
Musiken får inte krocka med berättelserna
Utanför kontrollrummet sitter ”slussarna” och väntar på telefonsamtal, kvällens trailer har precis lagts ut.
Hur många samtal brukar ni få före sändning?
– Inte så många, fem högst. Det brukar dra igång när programmet börjar. Man kan också se när någon säger något spännande, då börjar det blinka överallt, säger Paulina.
I kontrollrummet går man igenom ljudfilerna med musik och signaturer. Allt måste ligga på rätt ställe i listan. Kvällens låtlista har satts ihop av musikläggaren Germund Stenhag, 53, i Stockholm.
Det gäller att ha koll på låttexterna i spellistan så att de inte krockar med någons berättelse. Då måste man byta plats på låtarna. Tanken är att det ska vara hälften prat, hälften musik under den två timmar och 20 minuter långa sändningen.
– Jag tror inte att vi lyckas riktigt, vi ligger på 35-40 procent, säger Per.
Man är också mån om att kvinnliga och manliga artister får så lika utrymme som möjligt och bland valet av lyssnarna är tanken varannan damernas.
– Det är inte på grund av att jag har något slags genusperspektiv på något annat sätt än att programmet då ofta blir bättre. Vi pratar dynamik, det är ganska självklart.
21.40 går signaturmelodin med stjärnströssel ut i etern. Farah sätter sig framför micken och inleder som om det vore mitt i ett samtal:
– Och jag har aldrig förstått varför folk är så besatta av att åka utomlands hela tiden. Det enda som är bra är kanske solen och värmen, allt annat är ju så mycket sämre…
Klockan slår 22
Först ut är Jari från Västerbotten som berättar att hem för honom är den vedeldade bastun som han använder tre-fyra gånger i veckan. Farah skrattar högt när hon får veta att han bastar med både hund och katt.
– Jag älskar dig så himla mycket! utropar hon.
Klockan 22.00 blinkar alla ingående linjer till redaktionen, många vill dela med sig av sin egen historia.
När nyhetssändningen går igång har redaktionen tolv minuters paus. Farah gäspar stort, det tar på krafterna att ha två små morgonpigga barn och kombinera det med kvällsarbete.
Per flyttar om i listan med lyssnare för att få mer variation i berättelserna.
– Jättemycket av programmet görs här, säger Per och sveper ut med handen mot datorerna.
– Nu tänker jag att jag tar tjejen som åker raka vägen hem till Älvdalen. Hon har varit i Stockholm i ett dygn, nu är hon på väg hem. Det kan bli ganska fint, en lite mer filosofisk diskussion. Och sedan kan vi ta Röda korset-killen. Och sen tar vi kärlek efter det.
Här är alla som har programlett ”Karlavagnen”
- Marcus Birro
- Ragnar Dahlberg
- Christer Engqvist
- Bengt Grafström
- Ebba Granath
- Lennart Gårdinger
- Leif Hedegärd
- Pekka Heino
- Kjell Peder Johanson
- Anja Kontor
- Pekka Kenttälä
- Marjaana Kytö
- Monica Ledberg
- Johanna Linder
- Ylva Nilsson
- Lena Nordlund
- Bosse Pettersson
- Lasse Swahn
- Lisa Syrén
- Tomas Tengby
- Linda Thulin
- Lisa Tilling
- Fredrik Virtanen
- Peter Wahlbeck
- Stina Wollter
- Mika Olavi
- Kim Kärnfalk