Överraskningsgästen Johnny Logan lyfte Rhapsody in Rock-premiären

Publicerad 2019-10-14

Rhapsody in Rock fyller 30 år.

Robert Wells firar det med en turné där han bjuder på hemliga överraskningsgäster. Eurovision-räven Johnny Logan blev ett lyft under premiärkvällen.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Rhapsody in Rock

Musikshow i Konserthuset, Västerås, med Robert Wells, Robert Wells trio, Vocalettes och Gävle Symfoniorkester.

Här kan man se showen: Oktober: 17 Uppsala, 18 Karlstad, 20 Berwaldhallen, Stockholm, 25 Gävle, 26 Örebro, 27 Sundsvall, 31 Helsingborg. November: 1 Jönköping.


Trender kommer och går, men Robert Wells unika blandning av pop, rock, schlager, boogiewoogie, klassiskt, opera och humor består. Även om konceptet inte längre fyller Ullevi, så är flera av konserterna på denna turné utsålda.

Jag tror hans popularitet till viss del beror på att han aldrig förställer sig.

Det räcker att bläddra lite i nyligen utkomna självbiografin ”Blod, svett och toner”, en mäktig bok fylld med berättelser och bilder ur hela karriären, för att förstå hur mycket Robert Wells brinner för musiken och hur mycket han vill få sin publik att känna samma sak. Det finns en folkbildare i honom också, då han vill få de som ännu inte upptäckt de klassiska kompositörerna – Beethoven, Mozart, Grieg, Liszt, Chatjaturjan med flera - att göra det genom att poppa till deras mest kända verk.

52 musiker i orkestern

Jubileumsshowen är generös och påkostad. Nästan tre timmar lång. Anders Berglund, tillbaka som dirigent för första gången sedan 2003, viftar med taktpinnen inför en symfoniorkester med 52 musiker. Så ingen kan klaga på hur det låter.

Gladys del Pilar är en överraskningsgäst. Gör bland annat en härligt rökig bluesvariant av ”Proud Mary”.

Men gästen som fick min bänkgranne att utbrista i ett ”wow, vilken höjdare!” var Johnny Logan. Den 65-årige irländaren är en av få Eurovision song contest-vinnare, tre gånger dessutom, som lyckats behålla sin plats i rampljuset. Han sjöng, naturligtvis, vinnarlåtarna. Även om rösten inte alltid är på topp längre, uppvägs det av scensäkerhet, utstrålning och humor. Lite som en Glenn Hysén med sångröst.

Slutet drar ner betyget

Det bjuds på lite oväntade saker. En boogiewoogieversion av en ABBA-låt. Och när Johnny Logan sjunger ”Galway girl”, är det inte den mer kända Ed Sheeran-låten, utan Steve Earles låt. Det komiska pianospelet i Victor Borge-hyllningen fungerar även om man har hört det förr.

Mot slutet planar det tyvärr ut lite grann. Valet av utnötta rockklassiker är inte det mest inspirerande och fantasifulla. Där ramlar ett plustecken bort. Det kändes dock inte som att majoriteten av publiken håller med mig där.