Martin Stenmarck både roar och berör i stark show om sin struliga uppväxt

Publicerad 2017-10-05

Tolv syskon. Fyra pappor. En gränslös mamma.

Ingen självklarhet att man lyckas göra lättsam underhållning av uppväxten i en sådan familjekonstellation. Men Martin Stenmarck gör det, så att det både roar och berör.

Han har varit musikalartist, vunnit Melodifestivalen, dubbat succéfilmer och varit många kvinnors våta dröm, som sexig hunk i Ladies night-showerna.

Han har alltid varit trevlig mot journalister, men skickligt bytt samtalsämne eller skämtat bort frågor om att det kan väl inte ha varit någon dans på rosor att växa upp med elva syskon.

Vid 45 års ålder blottlägger han plötsligt alla känslorna kring uppväxten på en och samma gång.
Martin Stenmarck har, ihop med Kristoffer Appelquist (annars stå upp-komiker), skapat en föreställning där han med (ungefär) 30 procent musik, 30 procent humor och 20 procent svärta skildrar en uppväxt som han beskriver som att åka släde efter en skenande häst.

Martin Stenmarck har elva syskon, han är näst äldst. Mamman bytte män, fick barn på barn, bytte ständigt bostad. I en ny låt som effektivt beskriver den rotlösa tillvaron, är texten i princip bara adress på adress, med postnummer.

”Las Vegas” – med tvekan

Man kan ju gå två vägar med en sådan här historia. En Lars Norén-pjäs eller Björn Runge-film om ämnet hade sannolikt blivit en stenhård diskbänksrealistisk spark i magen. Stenmarck har valt förlåtelse, försoning, kärlek, humor och musik för att berätta om sitt liv.

Struliga mamman hyllas med sin favoritlåt, Pink Floyds ”Shine on you crazy diamond”, med Franz Bengtssons piano i stället för gitarrslingor.

Ny och gammal musik, en omgjord ”7milakliv” flyter perfekt in i handlingen. Han sjunger, efter viss tvekan dessa dagar, ”Las Vegas” för att han inte vill låta någon jäkla massmördare stoppa honom att hylla sin mormor och när han gör det, förstår man att låten har en större plats i folks hjärtan än den 24:e plats i ESC i Kiev han ständigt påminns om.

Musikaliskt är Martin Stenmarck inte ett spår kreddig, men som bäst är han en mycket bra Mauro Scocco Light. Ja, det är förstås beröm.

Men allra bäst är att han gjort en fartfylld show som både roar och berör och som visar att man kan gå vidare här i livet, trots att man inte föds med en silversked i munnen. Och han är, efter lite inledande premiärnervositet, lika säker som aktör som sångare.