Han är den helt geniale idioten
Han gör så mycket fiffel, båg och ondska.
Men ändå – ett hjärta av finaste ökenguld.
”Better call Saul” är min absoluta favoritteveserie nu, din också om du börjar titta, och det är underligt egentligen.
Lika underligt som att den skruvade, klantiga methkokarserien ”Breaking bad” snubblade sig fram och utvecklades till en av de främsta tv-serierna någonsin - däruppe i skyn med ”Sopranos”, ”Vita huset” och ”The wire”.
”Breaking bad” var en hypnotisk blandning av komedi och drama med ett ständigt ironiskt filter förlagd i den torra, karga och lugubra delstaten New Mexiko med dess adobearkitektur, ökenfärger och soft shell tacos.
”Better call Saul” är fortsättningen på ”Breaking bad” även om den utspelar sig före i tiden och egentligen inte kräver kunskap om ”Breaking bad”. Den formidabla birollen Saul Goodman (Bob Odenkirk) är här huvudrollen och heter ännu Jimmy McGill - på väg att bli den skruplfrie och slicke brännsvinsadvokaten Saul som hjälper till med allt du vill från parkeringsböter och vårdnadstvister till knarklangning i massiv skala och, med viss motvilja, mord.
Bob Odenkirk var främst känd som en skicklig och Emmy-belönad komediförfattare, bland annat åt Ben Stiller och Conan O’Brien, när han slog igenom som Saul.
Säsong två av ”Better call Saul” finns efter svår längtan nu på Netflix (tyvärr bara ett avsnitt varje måndag) och här möter vi Jimmy mer deprimerad än någonsin.
Ångrar att han och råskinnet Mike (Jonathan Banks) valde hederlighet när de lätt som en plätt kunde tagit pengarna från förskingrarna. Saul svär på att aldrig göra något så idiotiskt igen.
Dessutom är han sviken av sin elallergiske bror.
Det riktigt fina är Bob Odenkirks skådespeleri.
Saul är redan på väg att bli moraliskt bankrutt, nästan på Tony Sopranos nivå, men spelas samtidigt så snällt, så godhjärtat, som ett ständigt offer för orättvisor och elakheter, för omständigheter som faktiskt inte har något med hans skumraskaffärer att göra.
Kanske kan man kalla den otur Saul drabbas av för poetisk rättvisa men samtidigt lever Saul efter mottot formulerat av Bob Dylan: ”to live outside the law you must be honest”.
Han är ärlig på samma vis som en seriefigur är ärlig när den bankar någon i skallen med en tung klubba som till sist bankar honom själv i huvudet. Vad hände här? Allt är fars och festligt.
Han är så fin, Saul. Han är den mest geniale idioten av alla geniala idioter i ”Breaking bads” makalösa persongalleri. Han är den mest älskvärde antihjälte tv-världen sett. Jag är kär i Saul. Saul är ren tv-seriemagi.
Fråga Fredrik
Har du sett nya säsongen av ”Girls”?
Berätta! /Lina
Svar: Har inte sett den, den börjar i dag på HBO/CMore. Karolina Fjellborg förhandskollade och gav den fyra plus.
Veckans ...
BABE. Henrik Schyffert, roligast i Sverige. Lyfte Melodifestivalen till vad den borde vara med perfekt samspel med Gina Dirawi. Under pressure. Enda som saknades var en bit skinka.
AMERIKANA-ALBUM. ”Angeleno”, Sam Outlaw (vilket namn!). Ett kristet tips från Pet Sounds- Stefan och helt omistlig för alla som saknat The Mavericks och Lyle Lovett i högform. Smäktande, fantabulös texmexcountry.
POPLÅT. ”End of conversation”, Maria (Andersson-Lundell), känd från Sahara Hotnights, goes solo, låter cool och en smula lycklig som The Avalanches.
BIOFILM. ”Hail, Caesar”. När Bröderna Coen (”Fargo”, ”Big Lebowski”, ”No country for old men”, ”Inside Llewyn Davis”) gör en ny film så går man och tittar, det är ett urgammalt djungelordspåk. Den här stjärnspäckade hyllningen till Hollywoods 50-tal kommer göra alla fans besvikna trots flera förtjusande charmiga scener.
SOULPOPALBUM. ”Anti”, Rihanna. Fem deciliter pop, tre dl soul, två dl reggae och skjuts in i klubbugnen. En liter utsökt musikkaka.
TV-SERIE. ”Vinyl”, HBO Nordic. Premiärpiloten om drogstinn 70-talsrockvärld delskriven av Mick Jagger, regisserad av Martin Scorsese. Med stjärnor i rollerna hade den här serien kunnat bli fantastiskt. Nu en fräck bagatell.
HYRFILM. ”Black mass”, Johnny Depp med onödigt konstiga ögon i gangsterdrama om två verklighetsbaserade Boston-bröder, en politiker (Benedict Cumberbatch i biroll) och en psykopatisk gangster. Väldigt Martin Scorsese light.
ROMAN. ”Det gula pensionatet”, Per Wästberg. ”När han nalkades mig tyckte jag att hans andedräkt luktade rostbiff”. Förtjusande välskriven roman av akademiledamoten.
RESA. Vi ses här igen 14 mars. Ha det fint, kamrater.