”The gilded age” var veckans tv-happening

 Christine Baranski i ”The gilded age”.

NEW YORK. En ”Downton Abbey” i New York, har den kallats – och det är inte så konstigt eftersom showrunnern heter Julian Fellowes 

Men själv tycker jag nya HBO-serien ”The gilded age” mer känns som ”Billions” och ”Succession” – fast på 1800-talet.

Det var veckans stora tv-happening, i alla fall här borta: Premiären av ”The gilded age”, påkostat HBO-drama rattat av Julian Fellowes, han som fick ner hela världen på knä med ”Downton Abbey”.

Detta nya projekt är samma slags serie, men förlagd i 1880-talets New York. I fokus står ett antal societetsfamiljer i det som det då var ett aristokratiskt centrum i södra delarna av dagens Upper East Side och huvudingrediensen i den centrala intrigen är konflikten mellan gamla och nya pengar.

Kritiken är inte nådig. Flertalet tunga tyckare täcker såväl manus som regi, dialog, skådespeleri, scenografi och genomgående tema med spottloskor,

Klassisk rövarbaron typisk för eran det handlar om

”Överflödigt dravel”, heter det exempelvis under en betygsetta i The Guardian, medan NY Times-recensenten tycker att porträtten av framförallt överklassens kvinnor är så grovt tillyxade att de framstår som aliens i en science fiction-film. I Washington Post ondgör sig skribenten över vad hon kallar ”wealth porn” (och får det att låta som något dåligt…) och en kollega i Chicago-Tribune undrar varför vanliga människor ska bry sig om de där nya och gamla pengarna.

Well, vi som har varken eller behöver lite glittrig, lättsam eskapism ibland och det enda avsnitt jag hittills sett av ”The gilded age” levererar rikligt på den punkten

I mina ögon framstår det rentav som att Fellowes lägger upp för en egen variant av ”Billions” eller rentav ”Succession” – fast i slutet av 1880-talet och därför med finare garderob.

Vi har kanske inte sett en regelrätt Chuck Rhoades ännu, men han och hans måttligt sympatiske far representerar ju förmögenheter som gått i arv och George Russel, klassisk rövarbaron typisk för eran det handlar om, är definitivt en 1800-talsversion av Bobby Axelrod. Tillika kan man med lite fantasi se klara likheter mellan elaka fastern Agnes van Rhijn, enligt min mening mycket bättre spelad av Christine Baranski än belackarna hävdar, och Logan Roy – patriarken i ”Succession”.

Huruvida du ska lita mer mig på än på kritikerna får du avgöra själv, kom bara ihåg att jag är en rätt simpel typ och när en så ohälsosam fascination för gammal adel att jag ofta stryker omkring på dagens Upper East Side och fantiserar om livet innanför de imposanta fasaderna.

Det kan mycket väl vara enkom därför jag faller för ”The gilded age”.


ORSAKER TILL EXTAS

Ray Donovan: The movie (Film)

– Så HÄR ska det se ut när man följer upp en klassisk tv-serie med film.

Carl Norén – Svart som ballader (Album)

– Gustafs och Victors bror kan han också. Här briljerar han i tolv Dan Andersson-tolkningar.

Christine Baranski (Skådespelare)

– Som sagt, jag tycker hon är lysande som vassa Agnes.